1951 hade inte mindre än 85.000 lyckats pressa sig in på Florens Stadio Comunale (som numera heter Artemio Franchi efter den gamle UEFA-basen, och bara rymmer hälften så många efter ombyggnationer) i hopp om revansch för förlusten i São Paulo. Men det blev 1-1, och det resultatet upprepades på Råsunda året efter. 1965 såg Italien ut att gå mot en säker seger, men ett blågult lag med "babykedjan" Örjan Persson (23) – Björn "Lill-Garvis" Carlsson (23) – Leif Eriksson (23) – Bo Larsson (21) – Gert Christiansson (20) hämtade in 0-2 sedan Örjan Persson kvitterat med ett "Hamrinmål" i slutminuterna efter att ha dragit Salvadore vid kortlinjen.
VM-året 1970 var ingen ljus tid i europeisk fotboll: Englands prosaiska fotboll hade vunnit guldet fyra år tidigare och bildat skola, inte minst i Sverige, och inte minst i AIK och Djurgården som ofta kritiserades för en spelstil som mest verkade gå ut på att neutralisera motståndarnas anfallsförsök. I Italien hade den berömda "låskolven" (catenaccio) – som knappt var uppfunnen vid det senaste VM-mötet – gett Nereo Roccos Milan och Helenio Herreras Inter stora Europacupframgångar, men neutrala åskådare hakade gärna upp sig på det negativa i taktiken. Exempelvis var liberon oftast allt annat än fri – så som han skulle bli i den holländsk-tyska "totalfotbollen" – utan snarare ett slags sopkvast bakom en redan välförsedd försvarslinje.
Inget av lagen hade haft en idealiskt vecka före mötet på på La Bombonera ("chokladasken") i Toluca: i det italienska lägret hade guldbollenvinnaren Gianni Rivera tappat tålamodet sedan det stod klart att Sandro Mazzola skulle få spela från start (och ha två "fantastisti" på plan var lika otänkbart då som på Del Piero-Baggio-Tottis tid) och i blågula truppen hade MFF-backen Krister Kristensson uttryckt kritik i pressen, något som gjorde att han bänkades sedan under resten av turneringen.
Lagen,
Sverige:
Ronnie Hellström (Hammarby)
Kurt Axelsson (Royal Brugeois)
Björn Nordqvist (IFK Norrköping – lagkapten)
Jan Olsson (Stuttgart)
Roland Grip (AIK)
Claes Cronqvist (Djurgården)
Tommy Svensson (Öster)
Ove Grahn (Grasshopper-Club)
Bo Larsson (MFF)
(77' Göran Nicklasson, IFK Göteborg)
Leif "Chappe" Eriksson (Örebro)
(57' Inge Ejderstedt, Öster)
Ove Kindvall (Feijenoord)
Italien:
Enrico Albertosi (Cagliari)
Tarcisio Burgnich (Inter)
Giacinto Facchetti (Inter – lagkapten)
Mario Bertini (Inter)
Comunardo Niccolai (Cagliari)
(37' Roberto Rosato, Milan)
Pierluigi Cera (Cagliari)
Angelo Domenghini (Cagliari)
Alessandro Mazzola (Inter)
Roberto Boninsegna (Inter)
Giancarlo "Picchio" De Sisti (Fiorentina)
Gigi Riva (Cagliari)
Matchen blev ungefär så försiktigt och händelsefattigt som man förväntat sig och det var från matchminut 1 tydligt hur mycket Roger Magnusson saknades i det svenska anfallet. Den småländske dribblern, som var kopiöst populär i Olympique Marseille, hade stoppats av klubben, som var rädd att få sin idol söndersparkad i Mexiko, och Magnusson själv hade inte insisterat speciellt mycket. Roger sa härom året till Östgöta-Correspondenten: "Jag ville inte bråka med Marseille, jag trivdes så fantastiskt bra där, men visst, så här i efterhand kan det kännas lite bittert att aldrig fått spela ett VM."
Redan i inledningen sprack nollan sedan Ronnie Hellström (som överraskande vaktade det svenska målet i stället för Sven-Gunnar Larsson) släppte in Domenghinis inte alltför märkliga långskott. Bollen smet förargligt under Hammarbys burlejon, och den offensiva spetskompetens som hade behövts därefter fanns bara inte i det svenska laget. Italien i 1-0-ledning på den här tiden var ett lag som "svalde bollen" och som såg till att mycket lite hände över huvud taget. Och då hjälpte det inte att Janne Olsson helt tog ner azzurris storstjärna Gigi Riva: ett mycket skenbart övertag var det enda som uppstod. Precis den matchbild som Italien bibehöll under hela gruppspelet: speciellt i mötet med Uruguay där båda lagen gick vidare på oavgjort och följdriktigt slöt en icke-aggressionspakt och bara spelade av matchen. Italien vidare med målskillnaden 1-0, den snålaste någonsin i VM:s gruppspelshistoria.
Italienarna, som var regerande Europamästare, tog sig sedan till final där man var chanslösa mot ett av de bästa brasilianska landslagen genom tiderna: 1-4 på Estadio Azteca, där följetången Rivera-Mazzola fick sin tragikomiska epilog. Rivera byttes in i 84:e minuten när matchen redan var avgjord och ingen har ännu idag, 47 år senare, kunnat hitta en rationell förklaring till varför han bänkades.
Sverige hade den här gången "turen" att få revanschmöjlighet direkt. Vi lottades nämligen mot azzurri i EM-kvalet och möttes först på Råsunda. Lagen kom till match med helt identiskt landskampsfacit dittills under årtiondet (8 vinster, 5 oavgjorda, 2 förluster). Respekten för vice-världsmästarna var nu stor och pressen närapå idiotförklarade svenske förbundskaptenen "Åby" Ericson när han förklarade att han ville spela offensivt och attackera italienarna. "I måndags samlade jag hela gänget och frågade om jag var en idiot och om min uppfattning var åt helsike. "Vi kör som du sagt, Jojje", sa grabbarna"", kommenterade "Åby" senare.
Sveriges dominans var den hår gången "på riktigt" och Dino Zoff – på den tiden i Napoli – fick göra flera avgörande ingripanden för att freda sin bur. Något mål blev det inte, sedan storskytten Ove Kindvall fått en hjärnskakning och tvingats bryta efter en timmes spel och ett svenskt skott träffat stolpen. Trots 0-0 fick hemmalaget mycket beröm, och Svenska Dagbladet sammanfattade tongångarna bra: "Inte sedan fotbolls-VM i Sverige 1958 har ett svenskt landslag spelat så bra på Råsunda som i Europacupmatchen mot Italien inför 36.500 åskådare på onsdagskvällen. Det var en vacker, fyndig, fantasifull och tekniskt nästan fulländad fotboll, som tvingade Italien på försvar i två fulla halvlekar, och bara hade ett fel: det gav inget resultat."
När mötet i Milano närmade sig i oktober hade något revolutionerande inträffat i europeisk landslagsfotboll: Holland hade plötsligen börjat omsätta Ajax-fotbollen med ständiga positionsbyten och intrikata passningsmönster även till landslagets matcher. Grunden till den drömfotboll som skulle förtrolla världen tre år senare syntes redan i höstens EM-kvalmatcher, även om man inte lyckades vinna sin grupp.
Om det var holländsk virvelvindsfotboll som inspirerade Italien den 9 oktober 1971 ska vi lämna osagt, men faktum är att det åldrande laget – med en genomsnittsålder nära 30 det äldsta sedan VM 1934 – bjöd på propagandafotboll i den milanesiska jättegrytan, där 65.582 gav stormande bifall. Slutresultatet 3-0 kunde lätt ha varit tennissiffror: Cagliaris Gigi Riva gjorde två mål och Inters Roberto Boninsegna, kallad "Bonimba", ett. Lite fånigt var att matchen dömdes av fransmannen Roger Mâchin, som på alla sätt hade hjälpt Milan i EC-matchen mot MFF på samma arena 1968 och som den här gången blundade när en italiensk back räddade Roland Sandbergs nick med handen på mållinjen. Italien hade inget som helst behov av den hjälpen på sin turarena, där man tog sin sjunde raka och inte släppt in ett mål sedan 1954. La Gazzetta dello Sport sammanfattade matchen bra i rubriken: "En lugn picnick som genast förvandlades till ett party".
Christer Löfman
Källor:
Gianni Brera, La leggenda dei mondiali e il mestiere del calciatore, 1994
John Foot, Calcio, a History of Italian Football, 2006
Jesper Högström, VM-boken, 2006
Fotbolls-VM genom tiderna, 1998
Årets Fotboll 1971 och 1972
Corriere della Sera, Dagens Nyheter, La Gazzetta dello Sport, La Stampa, Svenska Dagbladet, Östgöta-Correspondenten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar