Sverige och Italien stötte för första gången på nästan fyra decennier på varandra i ett stort mästerskap, och båda räknades som verkliga stormakter inom sporten: Italien var regerande världsmästare, Sverige regerande olympiska mästare. Men inte nog med det: vi hade ett par dagar före premiärmatchen tilldelats VM-slutspelet 1958 med röstsiffrorna 24-0 (konkurrenten Argentina fick inte ens grannländernas röster!) och hade en till synes outtömlig brunn av talanger att ösa ur.
Sverige hade börjat exportera storspelare till utlandet – spelare som pga våra tjurskalliga amatörregler inte fick representera blågult – , men även Italien hade sina problem. 1948 hade nämligen landets mest mytomspunna lag genom tiderna, "il Grande Torino" med storstjärnan Valentino Mazzola, utplånats vid en flygplanskrasch på Supergakullen utanför Turin på väg hem från en match i Portugal.
Chocken hade ännu inte lagt sig helt när det var dags för VM: italienarna valde därför att – för säkerhets skull – ta båten till Sydamerika, ett beslut som var förståeligt men knappast slugt. Planerna på att bedriva träning på fartygsdäck fick snart avskrivas: alla bollar for i havet på kort tid och resten av restiden fick laget fördriva med gymnastiska övningar – och kortspel, naturligtvis.
Men även ankomsten till Brasilien var av det mindre fiffiga slaget. När båten anlände till Santos visade det sig att italienarna skrudat sig i något som liknade khakiuniform med tropikhjälm: de påminde mest om en grupp som var i färd att utforska Nigerflodens delta. De brasilianska hamnarbetarna fick syn på de kolonialistiskt utstyrda resenärerna – och vägrade helt sonika att lasta av azzurris bagage.
Den 25:e juni stod lagen uppradade på Estádio Pacaembu i São Paulo, den mest italienska av Brasiliens städer. Stor del av publiken – 36.502 personer – bestod mycket riktigt av italienättlingar, men många de andra åskådarna valde att hålla på Sverige: dels pga incidenten i Santos, dels pga rädsla för ett lag som före kriget vunnit allt som gick att vinna (VM två gånger och OS i Berlin med ett rekordungt lag). Men från tiden före kriget fanns en enda aktör kvar, och han hade den blågula tröjan på sig: MFF:s 33-årige vänsterback Erik Nilsson. Av Sveriges OS-mästare från London var alla utom två borta: Norrköpings Knut Nordahl och AIK:s Sune "Mona-Lisa" Andersson. Att säga att Sverige var nederlagstippat var en underdrift: Nacka Skoglund skriver i En miljon för en klackspark, 1956: "Vi var dödsdömda av en enhetlig expertis, och hemma i Sverige var det ju många som ansåg att det var rena slöseriet med pengar att över huvud taget skicka över ett lag."
Laguppställningar:
Sverige:
Kalle Svensson (Helsingborg)
Lennart Samuelsson (Elfsborg)
Erik Nilsson (MFF – lagkapten)
Knut Nordahl (Norrköping)
Ingvar Gärd (MFF)
Stig Sundqvist (Norrköping)
Calle Palmér (MFF)
Hasse Jeppson (Djurgården)
Lennart "Nacka" Skoglund (AIK)
Stellan Nilsson (MFF)
Sune "Mona-Lisa" Andersson (AIK).
Italien:
Lucidio Sentimenti (Lazio)
Attilio Giovannini (Inter)
Zeffiro Furiassi (Lazio)
Carlo Annovazzi (Milan)
Carlo Parola (Juventus)
Augusto Magli (Fiorentina)
Ermes Muccinelli (Juventus)
Giampiero Boniperti (Juventus)
Gino Cappello (Bologna)
Aldo Campatelli (Inter)
Riccardo Carapellese (Torino – lagkapten).
Några minuter senare tog vi sensationellt ledningen genom "Mona-Lisa". Vi lyssnar till "Nacka": "Jag joxade fram på vänsterkanten och hade snuvat 2-3 gubbar men hade inte öppning för skott. Visste inte vad jag skulle göra av bollen. Det var ju ingen mening med att skjuta rakt in i benhögen. Då hörde jag Sunes röst:
– Jag är med – klacka bakåt, Nacka!
Och det gjorde jag. Varpå Sune nöp till med högern och kulan med raketfart skar in i de italienska nätmaskorna."
Sverige spelade nu med sin typiska, lite sävliga ordning medan italienarna blev alltmer frenetiska och nervösa. Kalle Svensson kämpade som en tiger i buren medan kedjan bevisade att innertrion "Pal-Jep-Sko" faktiskt var – minst – lika effektiv som "Gre-No-Li" var i London-OS. Mitt i andra halvlek gjorde Jeppson – som senare skulle bli världens dyraste fotbollsspelare när han värvades av Achille Lauro till Napoli – det tredje målet. Hans egna ord: "Och även när jag gjorde 3-1, så hade Calle Palmér en stor andel i resultatet, ty det var på målvaktsretur efter skott av Calle, som jag ökade på vår ledning. Just det där att vi samspelade så mycket och hjälpte varandra utan att fundera på några individuella manövrer i den högre skolan, imponerade i mycket hög grad på den brasilianska och sydamerikanska expertisen. Det verkade, som om det var något nytt för dem."
Med 12 minuter kvar reducerade Ermes Muccinelli och resten av matchtiden blev olidlig för båda lagen: azzurri tyckte att klockan rusade medan den svenska lagledningen med "Putte" Kock i spetsen knappt klarade av att se den avslutande anstormningen. Kalle Svensson blev "Rio-Kalle" med hela svenska folket – trots att matchen gick i São Paulo. HIF-keepern gjorde bl a en frilägesräddning mot Muccinelli, men med tre minuter kvar kom Carapellese helt fri på en brant boll: Bolognacentern fick lite för bråttom och brassade på från strafflinjen. I underkant på plankan tog skottet och studsade någon decimeter framför linjen innan den gick ut igen. Sverige hade besegrat världsmästarna.
Italienarna hade inga problem att erkänna sig besegrade och berömma det lag som man före VM betraktat som ett hopplöst gäng amatörer. Nestorn bland sportjournalister, Gianni Brera, konstaterade att azzurri haft en "vänskapligt inställd" domare i schweizaren Jean Lutz (Carapellese var tydligt offside vid ribbträffen, men tilläts spela vidare), men att de svenska inrarna Skoglund och Palmér "berusat" sina bevakare med sin utsökta teknik. Även Jeppson framhävdes: att se Juventusikonen Carlo Parola narras gång på gång hörde verkligen inte till vanligheterna.
För Sveriges del var rafflet långt ifrån över: innan vi säkrat gruppsegern säkrades fick vi utstå en riktig holmgång mot Paraguay, där fyra(!) svenskar skadades och genomförde matchen haltande (däribland "Nacka" sedan Cantero, enligt svensk press, placerat "en indianspark" över den lille dribblerns knä) och sydamerikanerna sånär vänt 0-2 till seger.
Italien fick göra England sällskap hem redan efter första VM-fasen, medan svenskarna fick spela vidare i slutomgången. Efter förluster mot Uruguay och Brasilien – 1-7 på Maracanã! – tog de blågula ändå bronsmedaljen tack vare en seger mot Spanien i sista omgången. Calle Palmér gjorde 3-1-målet mot spanjorerna och blev därmed den bäste europeiske målskytten i turneringen, inklusive kval, med sju fullträffar. Att han hamnade i Serie A (Legnano och Juventus) behöver knappast nämnas. 48 år efter VM berättade Palmér: "Svenska Fotbollsförbundet premierade förstås sina 'hjältar'. Varje spelare i truppen fick ett presentkort på 1000 kronor. Jag köpte en radiogrammofon med automatisk skivväxlare – den tidens åttonde underverk."
Christer Löfman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar