Artikeln berättar den tragiska och nästan bortglömda historien om Joaquim Santana, en av 1960-talets stora stjärnor i portugisisk fotboll. Som offensiv mittfältare i Benfica var han en nyckelspelare när klubben vann Europacupen 1961 och etablerade sig som en av världens bästa fotbollsklubbar. Tillsammans med spelare som Mário Coluna och den unge Eusébio symboliserade Santana den nya generationen afrikanska spelare som gjorde avtryck i europeisk toppfotboll.
Santana föddes i Angola, då en portugisisk koloni, och blev snabbt en publikfavorit tack vare sin teknik, kreativitet och målfarlighet. För den portugisiska diktaturen under António Salazar var spelare som Santana användbara symboler. Regimen ville framställa kolonialväldet som harmoniskt och rasmässigt integrerat, och framgångsrika afrikanska spelare passade väl in i den bilden.
Bakom kulisserna hade Santana emellertid andra sympatier. Han stod i kontakt med afrikanska självständighetsrörelser och personer som kämpade mot Portugals kolonialstyre i Angola och Moçambique. Enligt flera uppgifter träffade han representanter för motståndsrörelser under en Europacupresa till Prag 1963. Kort därefter greps han av den fruktade säkerhetspolisen PIDE, fördes till förhör och utsattes sannolikt för tortyr. När han frigavs var hans karriär i praktiken förstörd.
Efter arresteringen försvann Santana gradvis från Benficas startelva och ersattes av andra spelare. Han avslutade sin karriär i mindre klubbar och föll nästan helt i glömska. Först efter Nejlikerevolutionen 1974 blev det möjligt att tala öppnare om hans öde. Santana avled redan 1989, endast 53 år gammal.
Författaren lyfter fram Santana som ett exempel på hur fotboll, kolonialism och politiskt motstånd var tätt sammanflätade i Salazars Portugal, och hur en stor spelarkarriär kunde krossas av politisk övertygelse.
Artikeln beskriver hur den portugisiska Nejlikerevolutionen den 25 april 1974 inte bara förändrade landets politiska system utan också fick stor betydelse för fotbollen. Revolutionen inleddes när den förbjudna sången Grândola, Vila Morena spelades i radio som en signal till de militärer som planerade att störta António Salazars auktoritära regim. Kuppen lyckades nästan utan blodspillan och blev startpunkten för Portugals demokratisering.
Fotbollen hade länge haft en speciell roll under diktaturen. Regimen använde gärna sportens framgångar som propaganda, och särskilt Benfica förknippades med Salazars Portugal. Samtidigt var verkligheten mer komplex. Benfica hade starka rötter i arbetarklassen och utsattes ibland själv för regimens misstänksamhet. Klubben tvingades exempelvis ändra sitt smeknamn ”de röda” och sitt kampsångsliknande klubbanthem eftersom dessa ansågs ha alltför vänsterorienterade associationer.
Flera framstående spelare stod dessutom nära demokratiska och sociala rörelser. Benfica-profiler som Mário Coluna och Joaquim Santana sympatiserade med självständighetsrörelserna i Portugals afrikanska kolonier. Än viktigare var att spelare från Benfica bidrog till grundandet av Portugals första fackförening för fotbollsspelare 1972, något som utmanade diktaturens kontroll över arbetslivet.
Revolutionen ledde också till stora förändringar inom fotbollen. Restriktioner kring spelarövergångar avskaffades, professionalismen utvecklades och spelarnas sociala rättigheter stärktes. Samtidigt förändrades maktbalansen mellan klubbarna. Medan Benfica ofta betraktas som diktaturens lag kom Porto senare att symbolisera den demokratiska eran genom sin moderna utveckling och sina internationella framgångar.
Författaren visar hur fotbollen inte stod vid sidan av historien utan var djupt sammanflätad med Portugals väg från diktatur till demokrati, en koppling som fortfarande uppmärksammas och värderas i landet.
Artikeln kritiserar hur den italienska fotbollen i stort sett har slutat uppmärksamma den 25 april, dagen då Italien befriades från nazism och fascism 1945. Författaren Valerio Moggia jämför med Portugal, där fotbollsklubbar varje år aktivt firar frihetsdagen den 25 april 1974, då Salazars diktatur föll. Klubbar som Benfica, Sporting och Porto lyfter öppet fram demokrati, frihet och historiska gestalter kopplade till nejlikerevolutionen. I Italien är situationen den motsatta: 2024 var Pescara den enda professionella klubben som tydligt uppmärksammade befrielsedagen.
Moggia menar att detta inte bara innebär att klubbarna sviker landets historia, utan också sin egen. Många italienska klubbar har starka kopplingar till motståndsrörelsen under andra världskriget. Bland exemplen finns Roma-spelaren Giacomo Losi, som varit partisanbudbärare, Torino-spelaren Bruno Neri som stupade i kampen mot nazisterna, och flera andra spelare som deltog i motståndsrörelsen eller föll offer för fascismen. Trots att klubbarna gärna hyllar historiska spelare och framgångar väljer de ofta att ignorera dessa delar av sin historia.
Författaren ser flera orsaker till tystnaden. Dels finns en rädsla för att stöta sig med högerextrema grupper inom vissa supporterled, dels en utbredd idé om att fotboll ska vara ”opolitisk”. Resultatet blir enligt honom att klubbar undviker att ta ställning även i frågor som rör rasism, sexism och demokratiska värden.
Moggia avslutar med att hävda att italiensk fotboll har skapat en konstgjord mur mellan sporten och samhället. Genom att glömma 25 april förlorar klubbarna kontakten med viktiga delar av sin identitet och sin historia. Han efterlyser därför en fotboll som vågar minnas, diskutera och ta ansvar för sitt historiska arv.
Artikeln skildrar den märkliga kontrasten mellan den italienska fotbollens födelse och en av de blodigaste episoderna i Italiens moderna historia. Den 8 maj 1898 samlades omkring hundra åskådare på Velodromo Umberto I i Turin för att se det allra första italienska mästerskapet i fotboll. Turneringen organiserades av det nybildade italienska fotbollsförbundet och innehöll fyra lag: Internazionale Torino, FC Torinese, Ginnastica Torino och Genoa Cricket & Athletic Club. Efter semifinaler och final samma dag stod Genoa som segrare efter en 2–1-vinst mot Internazionale Torino efter förlängning och blev därmed Italiens första fotbollsmästare.
Samtidigt utspelades dramatiska händelser i Milano. Kraftigt stigande brödpriser och utbredd fattigdom hade utlöst omfattande protester bland arbetare. Demonstrationerna möttes med hårt våld från myndigheterna, och regeringen gav general Fiorenzo Bava Beccaris i uppdrag att återställa ordningen. Soldater sattes in mot civila, tidningsredaktioner stängdes och oppositionella arresterades.
Just den 8 maj, medan fotbollspubliken i Turin firade Genoas triumf, eskalerade repressionen i Milano. Bava Beccaris beordrade artilleribeskjutning mot folkmassor och stadsdelar där protester förekom. Under de följande dagarna fortsatte våldet, bland annat genom bombardemang av ett kapucinerkloster där inga upprorsmakare fanns. När lugnet återvände den 10 maj hade minst 83 människor dödats och över 450 skadats enligt officiella siffror, även om det verkliga antalet sannolikt var högre. Bland offren fanns flera barn.
Författaren framhåller ironin i att den italienska fotbollens första mästerskap nästan försvann ur samtidens nyhetsflöde eftersom massakern i Milano dominerade all rapportering. Därmed föddes den italienska fotbollen i skuggan av sociala konflikter, statligt våld och en monarki som senare belönade Bava Beccaris för hans insats.
Artikeln undersöker den fascinerande historien om ett politiskt flygblad från 1946 där flera spelare i det legendariska Grande Torino uppmanade italienarna att rösta för republik vid folkomröstningen den 2 juni samma år. Flygbladet, utgivet av Italiens kommunistparti (PCI), innehöll bilder på åtta Torino-spelare och citatet: ”Vi är arbetare, och som alla italienska arbetare kommer vi att rösta för republiken.” Under lång tid har historiker och fotbollsintresserade ifrågasatt om uttalandet verkligen var äkta eller om det var kommunistisk propaganda.
Författaren Valerio Moggia beskriver sin egen mångåriga jakt på sanningen bakom dokumentet. Han kontaktade historiska institutioner, museer och forskare utan att hitta några avgörande bevis. Samtidigt framstod det som trovärdigt att flera Torino-spelare kunde ha sympatiserat med republikanska idéer. Många av dem kom från arbetarklassmiljöer, där motståndet mot monarkin och fascismen var starkt efter andra världskriget.
Genombrottet kom när ett arkivfynd från PCI:s tidning L’Unità hittades. I en artikel publicerad den 29 maj 1946 intervjuades flera Torino-spelare direkt inför folkomröstningen. Lagkaptenen Valentino Mazzola förklarade att många i laget var republikaner och kritiserade monarkin för att ha lett Italien in i krig. Ezio Loik yttrade den mening som senare återgavs i flygbladet: ”Jag är en arbetare och som alla arbetare kommer jag att rösta för republiken.” Även Guglielmo Gabetto försvarade spelarnas rätt att uttrycka politiska åsikter trots idrottens påstådda opolitiska natur.
Artikeln visar därmed att flygbladet inte byggde på påhittade citat utan på verkliga uttalanden från spelarna själva. Samtidigt återstår flera frågor, bland annat vem som skapade flygbladet, hur det bevarats genom åren och identiteten på en kommunistisk domare som också citerades i materialet. Moggia ser därför sin studie som ett första steg i en fortsatt historisk undersökning av Grande Torinos republikanska engagemang.
Valerio Moggia presenterar en personlig periodisering av fotbollens historia, inspirerad av hur historiker delar in mänsklighetens historia i olika epoker. Syftet är att förstå hur spelet har förändrats över tid och vilka brytpunkter som format dagens fotboll.
Den första fasen, amatöreran (1857–1883), inleds med Sheffield-reglerna som lade grunden för modern fotboll. Spelet var då en fritidssyssla för den brittiska över- och medelklassen och präglades av amatörideal. Inga spelare fick betalt och sporten saknade kommersiella ambitioner. Brytpunkten kommer 1883 när Blackburn Olympic, ett lag från arbetarklassen, besegrar amatörlaget Old Etonians i FA-cupen.
Därefter följer den professionella eller pionjärmässiga fasen (1883–1914). Fotbollen blir ett yrke och en affärsverksamhet. De första stjärnspelarna växer fram, publikintäkter blir viktiga och världens första liga, Football League, grundas 1888. Samtidigt sprids sporten till andra delar av världen. Första världskriget markerar slutet på perioden.
I den första globaliseringsfasen (1919–1939) utvecklas fotbollen från ett brittiskt spel till ett globalt massfenomen. Professionella ligor uppstår i flera länder, VM startar 1930 och internationella turneringar blir centrala. Spelet präglas av internationella influenser och stor rörlighet bland spelare och tränare. Fotbollen blir också allt mer mångkulturell.
Den fjärde epoken, konsolideringen (1946–1969), handlar om att dagens maktbalanser börjar ta form. Brasilien, Västtyskland och flera stora klubbar etablerar sig som stormakter. Europeiska cuper skapas, kontinentala mästerskap växer fram och Pelé blir den första verkligt globala fotbollsikonen. Perioden avslutas symboliskt med Ajax framväxt och de idéer som senare skulle revolutionera spelet.
Mellan 1970 och 1992 äger en verklig fotbollsrevolution rum. Ajax och Nederländerna populariserar totalfotbollen, zonförsvar och intensiv press. Fotbollsspelare blir inte bara idrottsstjärnor utan popkulturella ikoner. TV-sändningar i färg, taktiska innovationer från tränare som Rinus Michels, Arrigo Sacchi och Johan Cruyff samt FIFA-presidenten João Havelanges globalisering av sporten förändrar fotbollens karaktär i grunden. Även damfotbollen återkommer på allvar under denna tid.
Den sjätte fasen, finansialiseringen (1992–idag?), drivs av tv-rättigheter, Premier Leagues grundande, Champions League och Bosman-domen. Pengar får större betydelse än någonsin. Klyftorna mellan klubbar och ligor växer, utländska investerare tar över allt fler klubbar och spelaragenter blir mäktiga aktörer. Samtidigt globaliseras sporten ytterligare genom VM i nya värdländer och framväxten av multiklubbsägande.
Moggia menar slutligen att en ny epok kanske redan har börjat. Pandemin, Superleague-försöket, VM i Qatar och växande konflikter mellan supportrar, ägare och styrande organisationer kan vara tecken på att fotbollen står inför ännu en historisk omvandling vars konturer fortfarande är oklara.
Artikeln granskar hur flera engelska fotbollsklubbar enligt den brittiska organisationen War on Want har ekonomiska kopplingar till företag som på olika sätt är verksamma i Israel eller anklagas för att stödja Israels politik gentemot palestinierna. Rapporten pekar särskilt ut nio klubbar i Premier League, däribland Arsenal, Liverpool, Manchester City, Manchester United, Chelsea och Tottenham.
Bakgrunden är att Arsenal nyligen säkrade sitt första ligaguld på 22 år, samtidigt som klubben kritiserades för ett nytt sponsoravtal med det israeliska företaget Deel. Rapporten hävdar att flera sponsorer till Premier League-klubbar har verksamheter eller investeringar som enligt War on Want bidrar till Israels ockupation eller militära verksamhet. Bland de utpekade företagen finns teknikjättar som Google, Oracle och Cisco samt globala varumärken som Coca-Cola, Carlsberg och BP.
Artikeln tar även upp flera fall där klubbar anklagas för att ha behandlat Palestina-sympatiserande supportrar eller anställda hårdare än personer som uttryckt andra kontroversiella åsikter. Exempel hämtas från Arsenal, Brighton, Burnley och Everton. War on Wants representant Neil Sammonds menar att orsakerna kan vara allt från politiska och ekonomiska hänsyn till omedvetna fördomar mot palestinier.
En särskild roll tillskrivs också Premier Leagues centrala sponsorer, framför allt banken Barclays. Banken anklagas för omfattande investeringar och lån till företag som enligt rapporten har kopplingar till Israels verksamhet i de palestinska områdena. Därmed blir frågan större än enskilda klubbar och speglar enligt författaren den globala ekonomins komplexa nätverk.
Artikeln diskuterar även ägarstrukturer. Manchester Citys ägare från Förenade Arabemiraten och flera amerikanska klubbägare med kopplingar till USA:s president Donald Trump lyfts fram som exempel på politiska relationer som enligt kritikerna indirekt stärker Israels position.
Slutligen riktas blicken mot Italien. Författaren konstaterar att flera Serie A-klubbar, bland annat Inter Milan, Napoli, AC Milan och Fiorentina, har sponsorer som också nämns i rapporten. Slutsatsen är att liknande granskningar sannolikt skulle kunna avslöja motsvarande kopplingar i andra europeiska ligor, eftersom dagens fotboll är djupt integrerad i internationella ekonomiska och politiska nätverk.
Habib Khabiri var en av Irans mest lovande fotbollsspelare under 1970-talet, men hans liv kom att präglas lika mycket av politik som av idrott. Som 20-åring ledde han Iran till seger i asiatiska U20-mästerskapet 1975 och etablerade sig snart som en nyckelspelare i Homa från Teheran. Han debuterade senare i A-landslaget och blev känd för ett spektakulärt långskottsmål mot Kuwait 1977.
Under samma period genomgick Iran dramatiska politiska förändringar. Shahens regim störtades 1979 och ersattes av ayatolla Khomeinis islamiska republik. Khabiri och flera lagkamrater sympatiserade med den vänsterorienterade oppositionella rörelsen Mojahedin-e Khalq (MEK), som först deltagit i kampen mot shahen men snabbt hamnade i konflikt med den nya regimen.
Trots revolutionen fortsatte Khabiris fotbollskarriär. När många spelare lämnade landet blev han lagkapten för Iran och spelade sin sista landskamp 1980, då Iran tog brons i Asiatiska mästerskapet. Samtidigt hade kriget mellan Iran och Irak brutit ut, vilket försvårade både fotbollslivet och vardagen i landet.
Efter att MEK genomfört flera attentat 1981 klassades organisationen som statens huvudfiende. Tusentals medlemmar och misstänkta sympatisörer greps, dömdes i summariska rättegångar och avrättades. Till skillnad från många andra valde Khabiri att stanna kvar i Iran. Han arresterades 1983 och fängslades i det ökända Evin-fängelset. Året därpå rapporterade exilmedlemmar från MEK att han hade avrättats, endast 29 år gammal. Regimen offentliggjorde aldrig några formella anklagelser eller bekräftade officiellt hans död.
Efter sin död blev Khabiri en symbol för iranska dissidenter. Hans namn har fortsatt att uppmärksammas av oppositionella grupper som ett exempel på hur politiskt förtryck drabbade även nationella idrottshjältar.
Artikeln behandlar den uppmärksammade rasismkontroversen mellan John Terry och Anton Ferdinand som skakade engelsk fotboll 2011. Under en Premier League-match mellan Chelsea och Queens Park Rangers fångades Terry på tv när han yttrade orden ”fucking black cunt” mot Ferdinand. Händelsen ledde till en polisutredning och en intensiv debatt om rasism inom fotbollen.
Terry förnekade att han agerat rasistiskt och hävdade senare att han upprepade orden sarkastiskt efter att Ferdinand anklagat honom för att ha sagt dem. Trots att en expert på läppläsning bekräftade ordvalet frikändes Terry i den brittiska domstolen sommaren 2012, eftersom det inte ansågs möjligt att bevisa ett rasistiskt uppsåt bortom rimligt tvivel.
Affären fick ändå stora konsekvenser. Fotbollsförbundet FA fråntog Terry kaptensbindeln i landslaget, vilket bidrog till att förbundskaptenen Fabio Capello avgick i protest. Efter EM 2012 prövades fallet även av FA:s disciplinära organ, som kom fram till en annan slutsats än domstolen. Terry dömdes till fyra matchers avstängning och böter på 220 000 pund eftersom hans språkbruk ansågs strida mot fotbollens regler oavsett avsikt.
Många profiler inom fotbollen, bland andra José Mourinho, Carlo Ancelotti och Ashley Cole, försvarade Terry och menade att han inte var rasist. Samtidigt hamnade Anton Ferdinand och hans familj i skuggan av debatten. De utsattes för omfattande rasistiska trakasserier, dödshot och annan förföljelse. Ferdinand har senare sagt att myndigheterna svek honom och att han länge var rädd för att uttala sig offentligt.
Artikeln avslutas med att konstatera att Terry fortsatt hävda sin oskuld, men att senare kontroverser kring hans stöd till invandringskritiska politiska budskap har bidragit till att hålla liv i debatten om hans syn på rasism och inkludering.
Artikeln beskriver den italienska fotbollens kris som ett symptom på ett bredare samhällsproblem: ett åldrande och konservativt Italien som har svårt att förnya sig. Författaren menar att debatten efter landslagets misslyckanden ofta fastnar i nostalgiska föreställningar om det förflutna i stället för att fokusera på framtiden.
En central kritik riktas mot fotbollens ledarskap, där de flesta makthavare är långt över pensionsåldern. Problemet är inte deras kompetens i sig, utan att samma personer och samma tankesätt dominerar år efter år. Detta gör det svårt för nya idéer och yngre generationer att få inflytande.
Författaren jämför Italien med länder som Frankrike och Nederländerna, där modern forskning, vetenskap och långsiktigt ungdomsarbete spelar en viktig roll i spelarutvecklingen. Samtidigt präglas den italienska debatten fortfarande av romantiska idéer om gatufotboll och gamla framgångsrecept.
Artikeln kritiserar också hur unga människor ofta används som retoriska argument utan att konkreta reformer genomförs. Exempelvis är många fotbollsskolor så dyra att stora grupper av barn stängs ute från möjligheten att utvecklas till elitspelare. På samma sätt beskrivs tränarutbildningen i Coverciano som ett slutet och elitistiskt system där före detta proffs gynnas framför personer med nya perspektiv och modern kompetens.
Enligt författaren domineras italiensk fotboll av ekonomiska och kortsiktiga intressen, där fokus ligger på tv-rättigheter, sponsorer och att återvinna tidigare status snarare än att investera i ungdomsutveckling. Resultatet blir ett system som bevarar gamla strukturer men samtidigt försvagar sin egen framtid. Italiens fotbollskris är därför inte bara en sportslig fråga, utan en spegel av ett samhälle som har svårt att anpassa sig till nya tider.
Artikeln skildrar den uppmärksammade historien om Irans damlandslag under Asiatiska mästerskapen 2026 i Australien, samtidigt som kriget i Iran bröt ut. Händelserna utvecklades snabbt till en internationell politisk kontrovers där sport, propaganda och mänskliga rättigheter flätades samman.
Uppmärksamheten började när de iranska spelarna stod tysta under nationalsången inför premiären mot Sydkorea. Internationellt tolkades gesten som en protest mot regimen, men spelarna gav aldrig någon förklaring. Senare i turneringen sjöng de nationalsången och gjorde militärhälsning, vilket väckte spekulationer om att de utsatts för påtryckningar från iranska myndigheter.
Efter gruppspelet ansökte åtta personer ur den iranska delegationen – sju spelare och en medlem av ledarstaben – om politisk asyl i Australien. Australiens regering placerade dem under skydd, medan Iran anklagade Australien för att ha ”kidnappat” dem. Händelsen blev snabbt en diplomatisk konflikt som även involverade FIFA, exiliranier och politiska ledare.
Situationen blev ännu mer komplicerad när flera av de avhoppade spelarna ändrade sig och återvände till Iran. Det uppstod misstankar om att deras familjer utsatts för hot eller påtryckningar, men några definitiva bevis presenterades aldrig. Samtidigt anklagades Australien för bristande säkerhet kring de spelare som fått asyl.
Författarens slutsats är att både iransk och västerländsk propaganda använde spelarna som symboler i en större politisk konflikt. Deras egna motiv och beslut hamnade i skymundan, medan olika aktörer försökte använda deras öden för att stärka sina egna berättelser om kriget och Iran.
Artikeln förklarar varför Israel, trots sitt geografiska läge i Mellanöstern, inte deltar i Asiatiska mästerskapen utan i stället tillhör den europeiska fotbollskonfederationen UEFA. Fram till 1974 var Israel medlem i det asiatiska fotbollsförbundet AFC och hade stora framgångar, bland annat seger i Asiatiska mästerskapen 1964 samt deltagande i VM 1970.
Bakgrunden till förändringen var den växande konflikten mellan Israel och arabvärlden. Redan från 1950-talet vägrade flera arabiska länder att möta israeliska lag, vilket skapade stora problem i kvalspel och turneringar. Efter Yom Kippur-kriget 1973 skärptes motsättningarna ytterligare. Vid de Asiatiska spelen i Teheran 1974 utsattes den israeliska delegationen för stark fientlighet, samtidigt som flera nationer bojkottade matcher mot Israel.
Under spelen lade Kuwait fram ett förslag om att utesluta Israel ur AFC. Förslaget fick stöd av en majoritet av medlemsländerna och antogs. Därmed blev Israel den första nationen som uteslutits ur en kontinental fotbollskonfederation av politiska skäl.
Efter uteslutningen hamnade Israel i ett slags internationellt fotbollslimbo. Landslaget fick under flera år spela kvalmatcher i olika regioner utan att tillhöra någon konfederation. Först under början av 1990-talet, i samband med förändringar i världspolitiken och fredsprocessen i Mellanöstern, närmade sig Israel Europa. År 1994 blev landet officiellt medlem i UEFA, där både landslag och klubbar fortfarande tävlar i dag.
Artikeln analyserar hur kriget mellan Israel och Hamas från oktober 2023 till oktober 2024 påverkade fotbollsvärlden. Författaren menar att konflikten tydligt visade att sport och politik är oupplösligt sammanflätade. Trots att många inom fotbollen gärna framställer sporten som neutral blev kriget ständigt närvarande på läktare, i omklädningsrum, i sociala medier och inom internationella fotbollsorganisationer.
Många välkända spelare valde till en början att inte uttala sig om konflikten. Orsaken var ofta rädslan att antingen anklagas för att stödja Hamas eller att hamna i politiska kontroverser. Några spelare som uttryckte stöd för Palestina drabbades av disciplinära åtgärder. Algeriern Youcef Atal stängdes av efter att ha delat ett kontroversiellt inlägg, medan Anwar El Ghazi förlorade sitt kontrakt i Mainz efter att ha vägrat ta tillbaka sina uttalanden. Samtidigt växte stödet för Gazas civilbefolkning bland spelare, särskilt efter de israeliska offensiverna i Rafah. Kampanjen ”All Eyes on Rafah” spreds av ett stort antal professionella fotbollsspelare världen över.
Bland supportrar dominerade sympatierna för Palestina. Palestinska flaggor, tifon och banderoller syntes på läktare i Europa, Nordafrika och Latinamerika. Särskilt aktiv var Celtics supportergrupp Green Brigade. Konflikten skapade dock också splittring, exempelvis mellan Celtics och St. Paulis supportrar, som hade olika syn på Israel och Palestina.
En av de viktigaste frågorna gällde Palestinas begäran att FIFA skulle stänga av Israel från internationell fotboll. Den palestinska federationen hänvisade till förstörelsen av idrottsanläggningar i Gaza och till att israeliska klubbar från bosättningar på Västbanken deltar i israeliska tävlingar. FIFA sköt dock upp beslutet flera gånger, vilket väckte kritik.
Samtidigt upplevde palestinsk fotboll sina största framgångar någonsin. Herrlandslaget nådde slutspelet i Asiatiska mästerskapen för första gången och tog sig vidare i VM-kvalet. Därmed blev landslaget inte bara ett idrottsligt projekt utan också en internationell symbol för det palestinska folket. Författaren avslutar med att konstatera att fotbollen under detta år fungerade som en spegel av världspolitiken, där konflikten i Palestina påverkade allt från spelare och supportrar till FIFA och nationella förbund.
Artikeln beskriver hur Donald Trump under sin andra presidentperiod har förändrat relationen mellan amerikansk fotboll och politik. Författaren menar att soccer tidigare förknippades med liberala värderingar, invandring och progressiva rörelser, men att Trump nu försöker göra sporten till ett verktyg för den konservativa MAGA-rörelsen. Detta sker samtidigt som fotbollens popularitet i USA växer snabbt inför VM 2026, klubblags-VM 2025 och OS 2028.
En central figur i denna utveckling är den tidigare landslagsspelaren Alexi Lalas. Han har gått från att vara en frispråkig fotbollsprofil till en framträdande konservativ kommentator som försvarar republikanska politiker och kritiserar den tidigare starkt politiska damlandslagstraditionen. Författaren menar att Lalas bidragit till att göra fotbollen mer accepterad bland Trumps anhängare.
Även andra profiler kopplas till denna utveckling. Förbundskapten Mauricio Pochettino har offentligt tackat Trump för stödet till landslaget, medan Cristiano Ronaldo beskrivs som en viktig symbolisk allierad efter sitt uppmärksammade möte med presidenten. Dessutom har spelare som Christian Pulisic anklagats för sympatier med Trump efter vissa offentliga gester och uttalanden.
Samtidigt betonar artikeln att de flesta amerikanska fotbollsspelare och klubbar valt tystnad. Detta kontrasteras mot tidigare år då många inom sporten öppet kritiserade Trump och tog ställning i frågor som rasism och polisvåld. Författaren ser denna tystnad som särskilt anmärkningsvärd eftersom Trumps migrationspolitik direkt påverkat fotbollens publik och spelare, där många har latinamerikansk bakgrund.
Artikeln avslutas med att konstatera att amerikansk fotboll blivit en politisk arena där Trump försöker vinna kulturellt inflytande. Trots några få kritiska röster, som Megan Rapinoe och Tim Howard, har stora delar av sporten valt att undvika konflikt, vilket enligt författaren gjort det lättare för MAGA-rörelsen att stärka sitt grepp om soccer i USA.
Artikeln argumenterar för att fotbollsvärlden allt mer underordnar sig Donald Trump och därmed riskerar att förlora sina egna värderingar. Utgångspunkten är Cristiano Ronaldos uppmärksammade besök i Vita huset hösten 2025. Författaren menar att Ronaldo inte bara lät sig användas i Trumps propaganda utan själv aktivt sökte kontakten med presidenten. Det ses som ett tecken på hur mäktiga idrottsprofiler allt oftare ansluter sig till politiska makthavare när det gynnar deras egna intressen.
Trump framställs som angelägen om att knyta fotbollen till sig inför VM 2026 i USA. Ett framgångsrikt mästerskap skulle stärka bilden av honom som en framgångsrik ledare. Ronaldo, som närmar sig slutet av sin spelarkarriär och samtidigt har starka band till Saudiarabien, beskrivs som en person som kan ha egna politiska eller diplomatiska ambitioner. Därför blir mötet mellan honom och Trump enligt artikeln ett samspel där båda parter tjänar på exponeringen.
Författaren jämför också händelsen med Juventus spelarbesök i Vita huset under klubblags-VM, där spelarna användes som kuliss under ett politiskt framträdande. Detta ses som ett exempel på hur fotbollen låter sig förnedras av makten. Särskilt hård är kritiken mot FIFA:s president Gianni Infantino, som anklagas för att vara alltför nära Trump och för att acceptera presidentens inflytande över VM:s organisation.
Slutsatsen är dyster. Författaren menar att fotbollen har övergett sina ideal och blivit ett redskap för politiskt och ekonomiskt maktspel. VM 2026 framstår som symbolen för denna utveckling: ett globalt evenemang som sägs ena världen men som samtidigt präglas av exkludering, propaganda och maktbegär.
Artikeln presenterar fem sånger där fotboll möter politik och samhällsengagemang. Författaren konstaterar att många fotbollslåtar behandlar existentiella eller filosofiska teman, men att betydligt färre använder sporten som ett verktyg för politisk protest. Därför lyfts fem exempel fram som visar hur fotbollen kan kopplas till kamp för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter.
Först nämns ”St. Pauli” av Talco, en hyllning till den tyska klubben FC St. Pauli och dess supportrar, kända för sitt engagemang mot rasism, för flyktingar, kvinnors rättigheter och HBTQ-personers frihet.
Därefter följer ”South Africa” av Revelation Time med Ruud Gullit. Låten förknippas med kampen mot apartheid i Sydafrika. Gullit, då en av världens främsta fotbollsspelare, hade redan uppmärksammat frågan genom att dedikera sin Guldboll till Nelson Mandela.
I ”A Bastard Like Me” berättar Paul Kelly historien om den australiske urfolksaktivisten Charlie Perkins, som inte bara kämpade för aboriginernas rättigheter utan också hade en fotbollskarriär och spelade i Evertons reservlag.
”Blood Upon the Grass” av Ed Miller handlar om protesterna mot Skottlands landskamp i Chile 1977, då landet styrdes av Augusto Pinochets diktatur. Låten uppmärksammar övergreppen mot politiska motståndare.
Slutligen lyfts ”Corinthians do Meu Coração” av Toquinho fram. Sången inspirerades av den brasilianska ”Corinthians-demokratin”, där spelare som Sócrates använde fotbollen för att utmana militärregimen i Brasilien. Som bonus nämns även Giorgio Nielouds moderna hyllning till den folkliga amatörfotbollen och dess sociala betydelse.
'
Artikeln analyserar hur calciomercato – spelarmarknaden i fotbollen – har utvecklats från en begränsad del av sportjournalistiken till ett dominerande kulturfenomen. Författaren menar att forskningen oftast fokuserat på övergångssummor, kontrakt och klubbar, medan den verkligt intressanta historien handlar om hur medierna berättar om transfermarknaden och hur detta förändrat journalistiken.
På 1970-talet fick transfernyheter litet utrymme och bevakades främst under sommaruppehållet. I dag genomsyrar transfermarknaden nästan hela fotbollsrapporteringen året runt. Sajter som Transfermarkt, Footmercato och italienska TuttoMercatoWeb lockar enorm publik, medan tv-program och sociala medier fylls av rykten, analyser och spekulationer. Italien har spelat en central roll i utvecklingen, med tidiga marknadssajter och profiler som Gianluca Di Marzio, Alfredo Pedullà och framför allt Fabrizio Romano.
Romano symboliserar den moderna transferjournalistiken. Hans framgång bygger på snabb information, sociala medier och ett personligt varumärke snarare än traditionellt skrivande. Fenomenets framväxt förklaras av internet, sociala medier och tidigare av lokala tv-stationer som skapade ett ständigt informationsflöde.
Författaren hävdar att transferjournalistik ofta fungerar som propaganda för klubbarna. Genom vaga formuleringar kan nästan varje rykte framstå som trovärdigt och skapa förväntningar hos supportrarna. Detta har lett till en journalistik där insiders och experter blivit centrala aktörer, samtidigt som fans blivit alltmer intresserade av ekonomiska detaljer som löner, klausuler och övergångsformer.
Slutligen jämförs transfermarknaden med true crime-genren. Båda bygger på ledtrådar, spekulationer, experter och publikens vilja att lösa ett mysterium. Skillnaden är att transfermarknaden utspelar sig i realtid, vilket gör den särskilt spännande och beroendeframkallande för fotbollssupportrar.
Artikeln lyfter fram hur Pep Guardiola har blivit en ovanlig röst inom idrotten genom att öppet uttala sig om mänskliga rättigheter, krig och politiska frågor. Författaren menar att det mest betydelsefulla inte är vilka ståndpunkter Guardiola tar, utan att han över huvud taget tar ställning i en idrottsvärld där många föredrar tystnad.
Guardiola har under senare år engagerat sig i frågor som Palestina, Ukraina och Sudan. Samtidigt kritiserar han föreställningen att sport och politik skulle kunna hållas åtskilda. Författaren pekar på att ledare inom internationell idrott ofta talar om neutralitet, men själva umgås med politiska makthavare och deltar i politiska sammanhang. Neutralitet används därför främst som ett argument mot dem som uttrycker obekväma eller systemkritiska åsikter.
Många idrottare undviker politiska frågor eftersom de riskerar hård kritik från supportrar, sponsorer och medier. Guardiola har fått utstå anklagelser om selektivt engagemang, särskilt för sitt stöd till Palestina. Författaren avfärdar dock denna kritik och menar att kravet att kommentera alla världens konflikter i praktiken leder till att ingen säger någonting alls.
Artikeln tar också upp anklagelser om hyckleri eftersom Guardiola arbetar för Manchester City, vars ägare är kopplade till Förenade Arabemiraten. Författaren konstaterar att nästan alla inom modern fotboll tvingas kompromissa med moraliskt tveksamma ägare eller ekonomiska strukturer. Därför bör människor bedömas utifrån sina handlingar snarare än efter en omöjlig perfektion. Slutsatsen är att Guardiola, trots sina motsägelser, åtminstone försöker påverka världen till det bättre istället för att tiga.
Artikeln beskriver hur europeisk fotboll gradvis verkar ändra sin hållning till Israels krigföring i Gaza, men ifrågasätter samtidigt om förändringen kommer att leda till några konkreta åtgärder. UEFA har skickat ovanliga signaler genom att uppmärksamma palestinska civila offer och minnas den dödade palestinske fotbollsspelaren Suleiman Al-Obeid. UEFA:s ordförande Aleksander Čeferin har dessutom för första gången inte uteslutit framtida sanktioner mot Israel, något som skiljer sig från FIFA:s betydligt mer passiva linje.
Samtidigt pekar författaren på de svårigheter som skulle följa om Israel stängdes av från internationell fotboll. Om principen ska vara att bestraffa stater som bedriver krig eller bryter mot mänskliga rättigheter uppstår frågor om varför inte samma sak gäller länder som Saudiarabien, Azerbajdzjan eller Rwanda. Fotbollen är djupt sammanflätad med globala ekonomiska och politiska intressen, vilket gör konsekventa moraliska ställningstaganden mycket svåra.
Israels deltagande skapar dessutom praktiska problem. Israelska lag kan inte spela hemmamatcher i landet, matcher kräver omfattande säkerhetsinsatser och leder ofta till politiska kontroverser. Publiksiffrorna vid landskamper mot Israel har varit ovanligt låga i flera europeiska länder, samtidigt som protester från supportrar och organisationer blivit allt vanligare.
Författarens slutsats är att fotbollen befinner sig i ett slags dödläge. Bojkott eller sanktioner riskerar att skapa nya motsägelser och politiska problem, medan fortsatt samarbete väcker kritik. Trots de nya signalerna från UEFA talar mycket för att den nuvarande ordningen kommer att bestå, eftersom de politiska och ekonomiska kostnaderna för verkliga förändringar anses vara för höga.
Här är en sammanfattning på cirka 250 ord:
Artikeln beskriver hur Ungerns premiärminister Viktor Orbán har byggt upp ett omfattande nätverk där politik, ekonomi och fotboll är tätt sammanflätade. Orbán var själv en passionerad fotbollsspelare som ung och har gjort återupprättandet av ungersk fotboll till en central del av sitt politiska projekt.
Sedan han återkom till makten 2010 har enorma summor investerats i arenor, fotbollsakademier och infrastruktur. Symbolen för denna satsning är Puskás Akadémia FC i Orbáns hemby Felcsút, där en modern arena byggts trots att orten bara har omkring 1 700 invånare. Samtidigt har offentliga utgifter för exempelvis vård och utbildning varit mer begränsade, något som väckt kritik.
Författaren menar att fotbollen också blivit ett verktyg för maktutövning. Många klubbar ägs eller kontrolleras av affärsmän och politiker med nära kopplingar till Orbáns parti Fidesz. Ett återkommande exempel är miljardären Lőrinc Mészáros, en barndomsvän till Orbán som gått från lokal företagare till en av landets rikaste personer och ägare till flera fotbollsrelaterade verksamheter.
Artikeln beskriver också hur fotbollsmatcher och VIP-loger blivit mötesplatser där politiska och ekonomiska beslut knyts samman. Framgång inom ungersk fotboll sägs ofta bero på goda kontakter med makthavarna snarare än enbart sportsliga meriter.
Trots kritiken har satsningarna gett vissa resultat. Ungern har åter kvalificerat sig för stora mästerskap och producerat nya profiler som Dominik Szoboszlai. Författarens slutsats är dock att framgångarna kommit till priset av en stark politisering av fotbollen och en koncentration av makt kring Orbán och hans närmaste krets.
Artikeln berättar om det legendariska Tottenham Hotspur under 1960-talet och hur klubben skrev in sig i fotbollshistorien under ledning av tränaren Bill Nicholson. När Nicholson tog över 1958 byggde han vidare på en redan innovativ spelidé som betonade passningsspel och rörelse snarare än individuella dribblingar, något som gjorde Tottenham till en av Englands mest moderna klubbar.
Den stora triumfen kom säsongen 1960–61 då Tottenham blev första engelska klubb sedan 1800-talet att vinna både ligan och FA-cupen under samma säsong, den så kallade ”The Double”. Laget dominerade serien från start till mål och gjorde hela 115 mål. Stjärnor som Bobby Smith, Les Allen och Cliff Jones spelade huvudroller i framgången.
För att stärka laget värvades anfallaren Jimmy Greaves från AC Milan. Han blev snabbt en av klubbens största profiler och målskyttar genom tiderna. Med Greaves i laget fortsatte Tottenham att utmana både nationellt och internationellt.
1963 blev Tottenham den första brittiska klubb som vann en europeisk turnering genom seger i Cupvinnarcupen efter finalvinst mot Atlético Madrid. Klubben skrev åter historia 1972 när man vann den första upplagan av UEFA-cupen.
Artikeln framställer Nicholsons Tottenham som ett av de mest inflytelserika lagen i engelsk fotbollshistoria – ett lag som kombinerade framgång, innovation och offensiv fotboll och som lade grunden för klubbens identitet långt efter storhetstidens slut.
Artikeln skildrar livet och karriären för Vasilis Hatzipanagis, en av de mest begåvade men samtidigt mest okända fotbollsspelarna i Europas historia. Hans familj tillhörde de grekiska kommunister som flydde landet efter inbördeskriget och slog sig ned i den uzbekiska staden Tasjkent i dåvarande Sovjetunionen. Där föddes Hatzipanagis 1954 och utvecklades till en stjärna i den lokala klubben Pakhtakor Tashkent.
Under 1970-talet betraktades han som ett av Sovjetunionens största fotbollslöften och spelade även landskamper för Sovjet. När demokratin återvände till Grekland efter militärjuntans fall valde han dock att flytta till sina föräldrars hemland. Överraskande nog skrev han inte på för någon av storklubbarna utan för Iraklis Thessaloniki i Thessaloniki.
I Iraklis blev han snabbt en kultfigur tack vare sin teknik, kreativitet och elegans. Han ledde klubben till dess enda stora titel, den grekiska cupen, och betraktades av många som en spelare i världsklass. Trots detta fick han aldrig den internationella karriär hans talang förtjänade. UEFA stoppade honom från fortsatt spel för Greklands landslag eftersom han redan representerat Sovjetunionen.
Artikeln beskriver Hatzipanagis som en romantisk fotbollshjälte: en briljant spelare som av lojalitet, omständigheter och otur aldrig nådde den globala berömmelse som hans talang motiverade, men som fortfarande är en legend i Grekland.
Kubas VM-äventyr 1938 är en av de mest osannolika framgångssagorna i fotbollshistorien. Landet skickade endast 15 spelare till världsmästerskapet i Frankrike eftersom ekonomin inte tillät en större trupp. Samtidigt hade flera andra nationer från Nord- och Centralamerika, däribland USA och Mexiko, avstått från deltagande av ekonomiska skäl. För den kubanska regeringen under Fulgencio Batista blev VM ett tillfälle att ge landet internationell uppmärksamhet.
Fotbollen hade dock låg status på Kuba jämfört med baseball och boxning. Därför var förväntningarna mycket små när laget ställdes mot Rumänien i åttondelsfinalen. Efter en dramatisk första match som slutade 3–3 efter förlängning vann kubanerna omspelet med 2–1 och sensationellt avancerade till kvartsfinal.
Där tog sagan slut mot Sverige. Kuba hade redan spelat tre matcher på åtta dagar och var dessutom ovant vid regn och svåra spelunderlag. Svenskarna vann överlägset med 8–0. Trots förlusten hade Kuba skrivit historia. Ingen annan karibisk nation har någonsin nått längre i ett fotbolls-VM, och bland nordamerikanska lag var det bara USA:s semifinal 1930 som överträffade prestationen.
Efter revolutionen 1959 prioriterade Fidel Castros regim andra sporter, framför allt baseball. Fotbollen hamnade i skymundan, och Kubas sensationella VM-insats 1938 förblev ett unikt och nästan bortglömt kapitel i landets idrottshistoria.
Artikeln skrevs inför det franska presidentvalet 2017 och använder fotbollshistorien som argument mot den växande nationalism och invandringsfientlighet som förknippas med Marine Le Pen och hennes parti. Författaren menar att Frankrikes identitet alltid har formats av invandring och kulturell mångfald, något som tydligt avspeglas i landets fotbollshistoria.
Utgångspunkten är det franska VM-guldet 1998, då ett mångkulturellt landslag med spelare med rötter i Afrika, Karibien, Sydamerika, Armenien och Algeriet besegrade Brasilien i finalen. Lagets största symbol var Zinedine Zidane, son till algeriska invandrare. Men artikeln betonar att den franska fotbollens mångfald inte började där.
Redan 1931 debuterade Raoul Diagne som Frankrikes första svarta landslagsspelare. Han blev en viktig profil i både landslaget och klubblaget Racing Club de Paris. Senare följde spelare med rötter i Nordafrika, bland annat Abdelaziz Ben Tifour, som spelade för Frankrike innan han engagerade sig i Algeriets självständighetskamp genom det algeriska frihetslagets landslag.
En annan central gestalt var Larbi Ben Barek, en av sin generations största spelare. Trots rasism och politiska motsättningar identifierade han sig starkt med Frankrike och försvarade sin plats i landslaget.
Författarens slutsats är att spelare från Afrika och de tidigare kolonierna inte är ett främmande inslag i fransk historia utan en självklar del av den. Frankrikes fotbollsframgångar har byggts av människor med olika ursprung, och berättelsen om det franska landslaget visar att nationell identitet kan vara inkluderande snarare än exkluderande.
Artikeln skildrar den tidiga historien om turkiska fotbollsspelare i europeisk fotboll och de nära banden mellan Turkiet och Italien under efterkrigstiden. Utgångspunkten är övergången av Hakan Şükür till Torino 1995, men författaren visar att turkiska spelare hade gjort avtryck i Europa långt tidigare.
Fotbollen etablerades sent i det osmanska riket och utvecklades på allvar först efter republikens grundande. Under 1940- och 1950-talen upplevde turkisk fotboll sin första storhetstid. En viktig roll spelades av italienska tränare, särskilt Giuseppe Meazza, som tränade Beşiktaş och bidrog till att skapa kontakter mellan turkisk och italiensk fotboll.
Den första stora turkiska exporten blev anfallaren Şükrü Gülesin, som spelade för Palermo och Lazio i början av 1950-talet. Samtidigt gjorde försvararen Bülent Eken och den kreative anfallaren Lefter Küçükandonyadis karriär utomlands. Lefter, med grekiskt ursprung, betraktas fortfarande som en av Turkiets största spelare genom tiderna.
Turkiet nådde VM 1954 efter en dramatisk kvalduell mot Spanien som avgjordes genom slantsingling. Flera spelare från den generationen fortsatte sedan sina karriärer i europeiska ligor, medan italienska tränare fortsatte att sätta sin prägel på turkisk fotboll.
På 1960-talet blev Can Bartu den mest kända turkiska spelaren i Italien genom spel i Fiorentina, Venezia och Lazio. Efter hans generation följde en längre period av stagnation för turkisk fotboll. Först under 1990-talet återvände Turkiet till den internationella scenen genom Galatasarays framgångar, spelare som Hakan Şükür och landslagets tredjeplats i VM 2002. Artikeln beskriver därmed hur ett tidigt turkiskt fotbollsutbyte med Europa lade grunden för senare framgångar.
Artikeln skildrar hur den italienska fotbollen förhöll sig till bombdådet på Piazza Fontana i Milano den 12 december 1969, en händelse som brukar ses som början på Italiens så kallade ”blyår”. Samtidigt som landet skakades av politiska konflikter, strejker och växande extremism fortsatte fotbollsvärlden nästan som vanligt.
Vid tiden genomgick både Italien och fotbollen stora förändringar. Milan och Inter var på väg att lämna sin storhetstid bakom sig, medan Cagliari med Gigi Riva höll på att etablera sig som en ny maktfaktor. Samtidigt präglades samhället av studentprotester, social oro och politisk polarisering.
När bomben exploderade på Banca Nazionale dell’Agricoltura dödades 17 människor och många skadades. Bland de överlevande fanns den unge Inter-supportern Enrico Pizzamiglio, som förlorade ett ben och därmed sina drömmar om att bli fotbollsspelare. Några dagar senare besöktes han på sjukhuset av Interstjärnorna Sandro Mazzola och Giacinto Facchetti, ett möte som blev en av få direkta kopplingar mellan fotbollsvärlden och tragedin.
Trots attentatet beslutade fotbollsförbundet att Serie A-omgången skulle spelas. Ett minuts tystnad hölls, men i övrigt fortsatte verksamheten nästan ostört. Sporttidningarna fokuserade främst på matcher, tabeller och spelarprestationer snarare än på den nationella katastrofen. Författaren menar att fotbollen levde i en skyddad bubbla, avskild från samhällets konflikter.
Under de följande månaderna avslöjades kopplingar mellan attentatet och högerextrema grupper samt delar av statsapparaten. Fotbollen däremot gick vidare som om inget hänt. Cagliari vann sitt historiska ligaguld och Italien nådde VM-finalen 1970. Artikeln argumenterar för att Piazza Fontana visade hur starkt den dåvarande föreställningen var att sport och politik skulle hållas åtskilda, trots att båda påverkades av samma samhälle.
Artikeln beskriver hur Sverige utvecklades från en tidig fotbollsnation till en av Europas främsta exportörer av spelare under 1900-talet. Fotbollen etablerades tidigt i landet, med de första klubbarna redan på 1800-talet och landslaget aktivt i de tidiga olympiska turneringarna. Den första svenska spelaren som gjorde karriär utomlands var Herbert Karlsson, som efter OS 1920 emigrerade till USA.
Det verkliga genombrottet kom dock efter andra världskriget. Sverige vann OS-guld 1948 och presenterade en gyllene generation med Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm – den berömda trion Gre-No-Li. Alla tre värvades till Milan, där de blev stora stjärnor och bidrog till klubbens framgångar under 1950-talet. Samtidigt följde flera andra svenskar efter till Italien, Frankrike och Spanien.
Under 1950-talet blev svenska spelare mycket eftertraktade, särskilt i Serie A. Klubbar som Milan, Inter, Roma, Atalanta och Genoa värvade en lång rad svenskar. Bland de mest framgångsrika fanns Lennart Skoglund i Inter, Hasse Jeppson i Napoli och Kurt Hamrin, som gjorde stor succé i Fiorentina och senare Milan. Svenskarna bidrog starkt till att höja kvaliteten i europeisk klubbfotboll.
Samtidigt nådde landslaget stora framgångar. Sverige tog VM-brons 1950 och spelade VM-final på hemmaplan 1958, där man förlorade mot Brasiliens unga stjärna Pelé. Finalen markerade höjdpunkten för den svenska guldgenerationen.
När Italien stängde gränserna för utländska spelare på 1960-talet förändrades migrationsmönstret. Svenska spelare sökte sig istället till Belgien, Nederländerna, Tyskland och Storbritannien. Ett av de största namnen blev Ove Kindvall, som med Feyenoord vann Europacupen 1970 och gjorde det avgörande målet i finalen. Därmed fortsatte svensk fotboll att sätta avtryck internationellt även efter Gre-No-Li-eran.
'
Artikeln berättar om den ungerske tränaren Lajos Czeizler och hur han bidrog till att forma det moderna svenska landslaget och den gyllene generation som senare skulle erövra europeisk fotboll. Czeizler flydde från Italien på 1930-talet när fascismen och antisemitismen växte sig starkare och slog sig ned i det neutrala Sverige. Efter några år i mindre klubbar fick han 1942 chansen att träna IFK Norrköping, en klubb som snart skulle förändra svensk fotboll.
Czeizler byggde ett innovativt och offensivt lag, inspirerat av den centraleuropeiska fotbollsskolan snarare än den mer fysiska brittiska modellen. Han flyttade spelare mellan olika positioner, betonade teknik och passningsspel och skapade ett flexibelt spelsystem som på flera sätt förebådade senare idéer om totalfotboll. Under hans ledning vann Norrköping fyra raka svenska mästerskap och blev ett av Europas mest uppmärksammade klubblag.
En nyckelfigur i projektet var Gunnar Nordahl, som Czeizler lockade till klubben från Degerfors. Tillsammans med spelare som Nils Liedholm utvecklades han till en av Europas främsta fotbollsspelare. Norrköping imponerade dessutom i internationella vänskapsmatcher mot engelska och kontinentala storklubbar, vilket gav svensk fotboll ett helt nytt anseende.
Kulmen kom vid OS i London 1948. Sveriges landslag, starkt präglat av Czeizlers idéer och med flera Norrköpingsspelare i startelvan, vann guld efter övertygande segrar genom hela turneringen. Framgången gjorde svensk fotboll världsberömd och öppnade dörrarna för svenska spelare ute i Europa.
Efter OS återvände Czeizler till Italien som tränare för AC Milan. Där tog han med sig Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Gunnar Gren och ledde klubben till ligatiteln 1951. Trots senare framgångar blev hans viktigaste arv den revolution han genomförde i Sverige, där han lade grunden för landets internationella storhetstid efter kriget.
Aleksandar Đurićs liv är en ovanlig berättelse om krig, flykt och idrottslig återfödelse. Som ung i Bosnien var han inte främst fotbollsspelare utan en lovande kajakpaddlare. Redan som tonåring tillhörde han världseliten inom sporten och drömde om OS. Men när Jugoslavien började falla sönder i början av 1990-talet förändrades allt. Kriget tvingade honom att lämna sitt hem och fly till Sverige, innan han senare hamnade i Ungern där han började spela fotboll för att försörja sig.
Trots att han var serb representerade Đurić Bosnien och Hercegovina i kajak vid OS i Barcelona 1992. Resan dit var dramatisk och kantad av ekonomiska problem, gränskontroller och krigets konsekvenser. Han slogs ut direkt men blev uppmärksammad för sin osannolika historia. Samtidigt drabbades hans familj hårt av konflikten; hans mor dödades senare under kriget.
Efter kriget flyttade Đurić till Australien där han fortsatte sin fotbollskarriär. Där träffade han också sin framtida hustru Natasha. En oväntad möjlighet tog honom sedan till Singapore, där han först såg vistelsen som tillfällig. Istället blev landet hans nya hem. Efter att ha omskolats från mittfältare till anfallare utvecklades han till en av ligans största stjärnor och vann flera mästerskap.
Hans mest anmärkningsvärda kapitel kom dock sent i karriären. Först vid 37 års ålder fick han singaporeanskt medborgarskap och debuterade i landslaget. Där blev han snabbt en nyckelspelare och gjorde 27 mål på 59 landskamper. Han fortsatte spela på hög nivå långt efter 40-årsdagen och blev en av Singapores största fotbollsprofiler genom tiderna.
I dag är Đurić också känd för sitt humanitära arbete. Hans livsresa, från krigets Bosnien till ett nytt liv i Singapore, har gjort honom till en symbol för försoning, uthållighet och människans förmåga att börja om.
Artikeln presenterar 24 nyckelspelare inför damernas VM 2019 i Frankrike och använder dem för att ge en bred bild av utvecklingen inom internationell damfotboll. Turneringen beskrivs som ett viktigt steg i sportens växande popularitet, efter flera år av ökad mediebevakning och professionell utveckling världen över.
Bland de största profilerna finns brasilianskan Marta, som framställs som damfotbollens främsta ikon. Med sin teknik, kreativitet och målproduktion har hon inte bara lett Brasilien till internationella framgångar utan också blivit en global ambassadör för sporten. Även amerikanskan Alex Morgan lyfts fram som en av världens mest inflytelserika spelare, både på och utanför planen.
Flera andra stjärnor representerar damfotbollens geografiska spridning. Australienskan Sam Kerr beskrivs som en av världens mest målfarliga anfallare, medan Kanadas Christine Sinclair hyllas som landets största fotbollslegend. För Frankrike pekas Eugénie Le Sommer ut som en nyckelspelare, medan Tysklands hopp vilar på lagkaptenen Dzsenifer Marozsán.
Artikeln uppmärksammar också spelare från nationer som inte traditionellt dominerat damfotbollen. Exempel är Sydafrikas Thembi Kgatlana, Jamaicas unga talang Jody Brown och Chiles målvakt Christiane Endler. Deras närvaro visar hur sporten växer även utanför de klassiska fotbollsländerna.
Ur svenskt perspektiv lyfts Kosovare Asllani fram som ledargestalt i ett generationsskifte efter profiler som Lotta Schelin. Italien representeras av Sara Gama, som inte bara är landslagskapten utan också en viktig symbol för damfotbollens samhälleliga utveckling.
Genom porträtten av spelarna visar artikeln hur damfotbollen 2019 hade blivit en verkligt global sport, med stjärnor från alla kontinenter och en växande professionell struktur som gjorde VM i Frankrike till det dittills mest uppmärksammade mästerskapet i damfotbollens historia.
Artikeln berättar om den ovanliga konflikt som uppstod mellan fotbollstränaren Radomir Antić och journalisten Hermann Tertsch mitt under Balkankrigen på 1990-talet. När Antić 1995 tillträdde som tränare för Atlético Madrid intervjuades han om situationen i det sönderfallande Jugoslavien. I intervjun anklagade han Tertsch för att vara ”nazist sedan hela livet” och för att vinkla rapporteringen om kriget till Kroatiens fördel.
Bakgrunden var de blodiga konflikterna som följde Jugoslaviens upplösning. Antić, som var serb och uppvuxen i det multietniska Jugoslavien, upplevde att västerländska medier ensidigt framställde serber som skurkar och kroater som offer. Tertsch, en välkänd utrikesreporter för den spanska dagstidningen El País, var en av de mest profilerade rösterna i Spanien när det gällde rapporteringen från Balkan. Antić kopplade dessutom Tertschs familjebakgrund till den nazistiska propagandan under andra världskriget.
Tertsch svarade med att stämma Antić för förtal. Rättsprocessen drog ut på tiden och avslutades först 2003, då domstolen slog fast att uttalandet var ärekränkande. Antić dömdes att betala böter.
Samtidigt utvecklades Antićs tränarkarriär framgångsrikt. Redan samma säsong ledde han Atlético Madrid till en historisk dubbel med både ligaguld och cupseger. Senare tränade han även Real Madrid och FC Barcelona, något mycket få tränare gjort.
Artikeln avslutar med att notera att Tertsch långt senare gick in i politiken för det högernationalistiska partiet Vox och gjort flera kontroversiella uttalanden. Författaren menar därför att Antićs omdöme om journalisten, även om det juridiskt betraktades som förtal, i efterhand framstår som mindre ogrundat än det ansågs vara 1995.
