Idag för 83 år sedan

28/11 1934 : AIK blir det första svenska laget som slår ett engelsk lag på brittisk mark: Luton Town besegras med 3-2 inför ca. 4000 på Kenilworth Road. Segerskytt i dimman: Gustaf "Niggern" Josefsson på "Long-John" Nilssons passning.

SvFF-basen Anton Johansson i DN: "Alldeles säkert kommer AIK:s insats i matcherna mot Westham(sic) och Luton Town att väcka engelsmännens intresse för svensk fotboll, och kanhända är ej den dag alltför avlägsen då Sverge(sic) också får tillfälle att spela landskamper mot fotbollens moderland."

The Times om Italien-Sverige

Segerprocent i Svenska Mästerskapen, 1896-1925

Minst 15 spelade möten.

74,2% Örgryte*, Djurgården
72,4% AIK
67,5% IFK Göteborg
65,5% GAIS
61,9% Hammarby
60,5% Hälsingborg
56,8% IFK Eskilstuna
55,9% IFK Stockholm
53,1% IFK Uppsala
52,4% City, Sirius
52,2% IFK Malmö
48,5% IFK Norrköping
48,4% Sleipner
45,7% Sandvikens AIK
44,8% Marieberg
43,8% Verdandi, IFK Uddevalla
42,3% Gefle
41,7% Westermalm
38,9% Köpings IS
31,6% IFK Västerås
29,4% Halmia

*) Örgrytes A-lag: B-lagets facit är 1-1.

Bland blivande storklubbar hade Landskrona facit 8-6, Örebro 2-3, Halmstad 0-2, Elfsborg 3-6 och MFF 2-6.

Foto: SM-finalen den 6 oktober 1918, IFK Göteborg-Hälsingborg 5-0 inför 6009 på Stockholms Stadion.

Segerprocent i Svenska Cupen, 2000-2017

81,2% Djurgården
80,3% IFK Göteborg
79,6% Elfsborg
73,9% Helsingborg
72,9% Kalmar FF
71,1% Hammarby
69,8% AIK
68,3% Örebro
67,5% Öster
67,4% Norrköping
66,7% Sirius, Dalkurd
65,9% Malmö FF
65,8% GIF Sundsvall
65,7% Halmstad
63,6% Assyriska, Jönköping
63,4% Örgryte
63,2% Häcken
62,9% Landskrona, GAIS
61,5% Mjällby
60,6% Degerfors
60,0% Åtvidaberg, Östersunds FK
57,6% Brommapojkarna
54,8% Trelleborg
54,5% Syrianska
53,3% Frej Täby
51,7% Västerås SK

Sveriges VM-facit per motståndare

Positivt/negativt facit, jämnt ut, d:o med positiv/negativ målskillnad. Gäller kval- såväl som slutspelsmatcher.

(Väst)Tyskland 1 3 7 17-30
Österrike*     4 1 5 10-12
Malta          8 0 0 33-2
Bulgarien      5 2 1 18-4
Portugal       3 2 3 10-7
Ungern         5 2 0 13-6
Brasilien      0 2 5  8-21
Finland        5 1 0 23-6
Frankrike      2 1 3  7-8
Israel         2 3 0 10-3
Schweiz        3 0 2 11-8
Skottland      1 0 4  3-7
Estland        4 0 0 17-6
Vitryssland    4 0 0 15-2
Albanien       3 1 0  9-3
Irland         3 1 0  8-3
Norge          3 0 1 13-4
Italien        2 1 1  4-3
Belgien        2 0 2  6-5
England        0 4 0  3-3
Uruguay        2 0 1  6-3
Polen          2 0 1  4-2
Holland        0 2 1  1-3
Luxemburg      2 0 0  9-0
Cypern         2 0 0  8-0
Moldavien      2 0 0  8-0
Island         2 0 0  7-2
Azerbaidzjan   2 0 0  4-0
Färöarna       2 0 0  4-1
Kazakstan      2 0 0  3-0
Lettland       2 0 0  3-1
Makedonien     2 0 0  3-1
Slovakien      1 1 0  2-0
Argentina      1 1 0  4-3
Turkiet        1 1 0  3-2
Paraguay       1 1 0  3-2
Spanien        1 0 1  3-2
Tjeckoslovak.  1 0 1  3-2
Nordirland     1 0 1  1-3
Kroatien       0 0 2  0-2
Danmark        0 0 2  0-2
Kuba           1 0 0  8-0
Mexiko         1 0 0  3-0
Ryssland       1 0 0  3-1
Saudiarabien   1 0 0  3-1
Sovjetunionen  1 0 0  2-0
Litauen        1 0 0  2-0
Nigeria        1 0 0  2-1
Jugoslavien    1 0 0  2-1
Kamerun        0 1 0  2-2
Rumänien**     0 1 0  2-2
Wales          0 1 0  0-0
Trinidad&Tobago0 1 0  0-0
Senegal***     0 0 1  1-2
Costa Rica     0 0 1  1-2

*) Plus en walk over-seger 1938 efter Anschluss.
**) Svensk seger efter förlängning och straffsparkar.
***) Efter förlängning.

EC-statistik under svensk klubbfotbolls "guldålder" 1978-82

Kvalificeringsprocent i Europacupen, Cupvinnarcupen och UEFA-cupen säsongerna 1978/79 - 1981/82.

1. Västtyskland 80,6%
2. England 70,8%
3. Spanien 67,3%
4. Jugoslavien 61,9%
5. Frankrike 57,5%
6. DDR och Holland 56,8%
8. Belgien 54,3%
9. Tjeckoslovakien 54,1%
10. Skottland 52,9%
11. Sovjetunionen 52,6%
12. Portugal och Schweiz 51,5%
14. Sverige 50%
15. Italien 48,7%
16. Bulgarien 46,9%
17. Rumänien 44,8%
18. Danmark 36,4%
19. Ungern och Polen 36%
21. Österrike och Wales 33,3%
23. Irland 31,6%
24. Grekland 23,8%
25. Norge 17,6%
26. Island 14,3%
27. Nordirland och Finland 8,3%
29. Cypern och Luxemburg 7,7%
31. Malta, Albanien och Turkiet 0%

 

Skytteliga VM-kvalet 2016/17

16 : Robert Lewandowski (Pol)

15 : Cristiano Ronaldo (Por)

11: Christian Eriksen (Den), Romelu Lukaku (Bel)

9: André Silva (Por)

8 : Marcus Berg (Swe)

7 : Stevan Jovetić (Mon)

6 : Arjen Robben (Hol), Aleksandar Mitrović (Ser), Ciro Immobile (Ita), Eden Hazard (Bel), Konstantinos Mitroglou (Gre), Andriy Yarmolenko (Ukr)

5 : Ádám Szalai (Hun), Thomas Müller, Sandro Wagner (BRD), Joshua King (Nor), Harry Kane (Eng), Adam Nemec (Svk), Diego Costa, Isco, Álvaro Morata, David Silva (Esp), Dries Mertens, Thomas Meunier (Bel), Edin Džeko (BiH), Mario Mandžukić (Cro), Cenk Tosun (Tur)

4 : Olivier Giroud, Antoine Griezmann (Fra), Aurélien Joachim (Lux), Emil Forsberg (Swe), Haris Seferović (Sui), Michal Krmenčík (Cze), Marko Arnautović (Aut), James McClean (Irl), Dušan Tadić (Ser), Gareth Bale (Wal), Thomas Delaney (Den), Fatos Bećiraj (Mon), Leigh Griffiths, Robert Snodgrass (Sco), Andrea Belotti (Ita), Ilija Nestorovski (Mac), Vitolo (Esp), Pieros Sotiriou (Cyp), Mattias Käit (Est), Gylfi Sigurðsson (Isl)

3 : Georgi Kostadinov (Bul), Memphis Depay, Quincy Promes, Davy Pröpper (Hol), Andreas Granqvist, Mikael Lustig, Ola Toivonen (Swe), Valērijs Šabala (Let), Stephan Lichtsteiner (Sui), Afran Ismayilov (Aze), Antonín Barák, Vladimír Darida (Cze), Julian Draxler, Serge Gnabry, Leon Goretzka, Timo Werner (BRD), Kyle Lafferty, Josh Magennis (Nir), Mohamed Elyounoussi (Nor), Kmil Grosicki (Pol), Andrej Kramarić (Cro), Fiodor Černych (Lit), Josip Iličić (Svn), Armando Sadiku (Alb), Tomer Hemed (Isr), Antonio Candreva (Ita), Aleksandar Trajkovski (Mac), Christian Benteke, Yannick Ferreira Carrasco (Bel), Vedad Ibišević, Edin Višća (BiH), Joonas Tamm (Est), Vasilis Torosidis (Gre), Alfreð Finnbogason (Isl), Artem Kravets (Ukr)

Toppskyttens andel av lagets målskörd:
57,1% Robert Lewandowski (Pol)
46,9% Cristiano Ronaldo (Por)
46,2% Andriy Yarmolenko (Ukr)
44,0% Christian Eriksen (Den)
35,7% Cenk Tosun (Tur), Ádám Szalai (Hun)
35,0% Stevan Jovetić (Mon)
33,3% Konstantinos Mitroglou (Gre)
30,8% Mattias Käit (Est), Gareth Bale (Wal), James McClean (Irl)
30,0% Aleksandar Mitrović (Ser),
Armando Sadiku (Alb), Tomer Hemed (Isr), Afran Ismayilov (Aze)
29,6% Marcus Berg (Swe)
29,4% Adam Nemec (Svk), Joshua King (Nor)
28,6% Ciro Immobile (Ita), Arjen Robben (Hol), Marko Arnautović (Aut)
27,8% Harry Kane (Eng)
26,7% Ilija Nestorovski (Mac)
26,3% Mario Mandžukić (Cro)
25,6% Romelu Lukaku (Bel)
25,0% Gylfi Sigurðsson (Isl), Josip Iličić (Svn)
23,5% Robert Snodgrass (Sco), Michal Krmenčík (Cze)
22,2% Olivier Giroud, Antoine Griezmann (Fra), Paulus Arajuuri, Joel Pohjanpalo, Teemu Pukki (Fin)
21,4% Georgi Kostadinov (Bul)
20,8% Edin Džeko (BiH)
17,6% Kyle Lafferty, Josh Magennis (Nir)
16,7% Haris Seferović (Sui), Constantin Budescu, Adrian Popa, Bogdan Stancu (Rom)
13,9% Diego Costa, Isco, Álvaro Morata, David Silva (Esp)
11,6% Thomas Müller, Sandro Wagner (BRD)

Landskampsstatistik under Janne Anderssons tid som FK

Utan gjorda mål:
1 Belgien 5,6%
2 Spanien 5,9
3 Portugal, Montenegro 9,1
5 Tyskland, Sverige 12,5
7 Schweiz 14,3
8 Makedonien 15,4
9 Bulgarien, Bosnien 18,2
11 Holland 18,8
12 Polen, Danmark, Serbien 20
15 Island 21,1
16 Italien 22,2
17 Österrike 23,1
18 Irland 23,5
19 Frankrike 23,8
20 England, Tjeckien, Ryssland, Skottland 25
24 Wales, Finland 26,7
26 Kroatien 27,8
27 Armenien, Grekland 28,6
29 Luxemburg, Ukraina 30,8
31 Georgien 31,2
32 Slovakien 35,7
33 Azerbaidzjan, Slovenien, Israel 36,4
36 Turkiet 40
37 Estland, Vitryssland 41,2
39 Albanien, Rumänien 42,9
41 Nordirland, Ungern 46,7
43 Kazakstan, Norge, Lettland, Moldavien 50
47 Litauen 54,5
48 Cypern 57,1
49 Kosovo 63,6
50 Malta 64,3
51 Gibraltar 72,7
52 Andorra 75
53 Färöarna 80
54 Liechtenstein, San Marino 83,3

Utan insläppta mål:
1 Portugal 72,7%
2 Schweiz 64,3
3 England 62,5
4 Nordirland 60
5 Spanien 58,8
6 Tyskland, Italien, Sverige 50
9 Estland 47,1
10 Makedonien 46,2
11 Slovenien, Bosnien 45,5
13 Kroatien, Belgien 44,4
15 Tjeckien 43,8
16 Frankrike, Slovakien, Grekland 42,9
19 Island 42,1
20 Irland 41,2
21 Wales, Danmark, Serbien, Färöarna 40
25 Ukraina 38,5
26 Montenegro 36,4
27 Rumänien 35,7
28 Ungern, Turkiet, Skottland 33,3
31 Ryssland 31,2
32 Albanien 28,6
33 Azerbaidzjan, Bulgarien 27,3
35 Finland 26,7
36 Andorra, Holland 25
38 Vitryssland 23,5
39 Österrike 23,1
40 Norge, Lettland 21,4
42 Polen 20
43 Israel 18,2
44 Luxemburg 15,4
45 Armenien 14,3
46 Georgien 12,5
47 Litauen 9,1
48 Kazakstan 8,3
49 Cypern, Malta, Moldavien 7,1
52 San Marino, Liechtenstein, Kosovo, Gibraltar 0

Diff. utan insläppta/utan gjorda:
+14 Portugal
+9 Tyskland, Spanien
+7 Schweiz, Belgien
+6 Sverige, England, Italien
+4 Frankrike, Island, Makedonien
+3 Kroatien, Serbien, Irland, Tjeckien, Danmark, Montenegro, Bosnien
+2 Wales, Nordirland, Grekland
+1 Holland, Ryssland, Österrike, Ukraina, Slovakien, Estland, Slovenien, Skottland, Bulgarien
+-0 Polen, Finland
-1 Turkiet, Azerbaidzjan, Rumänien
-2 Ungern, Armenien, Albanien, Luxemburg, Israel
-3 Vitryssland, Georgien
-4 Kazakstan, Norge, Lettland, Färöarna
-5 Litauen
-6 Moldavien
-7 Kosovo, Cypern
-8 Malta, Gibraltar
-10 Liechtenstein, San Marino

I statistiken ingår enbart matcher som båda nationerna betraktar som A-landskamper.

Italienska pressens spelarkritik

La Gazzetta dello Sport (Milano)

Corriere dello Sport (Rom)

Corriere della Sera (Milano)

 Libero (Milano)

 La Stampa (Turin)

La Repubblica (Rom)

Sammanfattning spelarbetyg Italien-Sverige 0-0

Italien:
Buffon : 6,08
Barzagli : 5,56
Bonucci : 5,94
Chiellini : 5,94
Candreva : 5,53
(76' Bernardeschi)
Jorginho : 6,12
Florenzi : 6,09
Parolo : 5,75
Darmian : 5,41
(63' El Shaarawy : 5,97)
Gabbiadini : 5,03
(63' Belotti : 5,21)
Immobile : 5,38
FK: Ventura : 3,40
Snitt : 5,69.
                  
Sverige:
Olsen : 6,85
Lustig : 6,04
Lindelöf : 6,50
Granqvist : 6,85
Augustinsson : 6,00
Claesson : 5,88
(72' Rohdén : 5,70)
J. Johansson : x
(19' G. Svensson : 5,88)
S. Larsson : 5,96
Forsberg : 5,62
Toivonen : 5,38
(54' Thelin : 5,50)
Berg : 5,46
FK: J. Andersson : 7,05
Snitt : 5,97.

Svensk-italienska landskamper: EM 2000, -04 och -16

De senaste tre EM- och VM-mötena mellan azurblått och blågult har samtliga gått i EM-slutspel, vilket är ganska logiskt med tanke på att antalet slutspelslag där utökats efterhand och sannolikheten att två så högt rankade nationer ska mötas redan i kvalspelet därmed minskat.

I seklets första mästerskap, EM i Holland/Belgien sommaren 2000, stötte nationselvorna på varandra för första gången på 30 år i ett slutspel och situationen var den omvända jämfört med kvällens möte. Sverige hade inget annat val än att satsa på seger: efter 1-2 mot Belgien i premiären och en korpenmässig 0-0-match mot Turkiet var kritiken lika skoningslös mot herrar Lagerbäck-Söderberg som den varit mot Ventura under den gångna helgen. Landslagets fixering vid riskminimering hade lett till en steril, förutsägbar och allt annat än utvecklande fotboll hette det i media, och Italienmatchen handlade därför om mer än avancemang: det var svensk fotbolls skamfilade rykte som stod på spel.

Italien:
Francesco Toldo (Fiorentina
Ciro Ferrara (Juventus)
Mark Iuliano (Juventus)
(46' Fabio Cannavaro, Parma)
Paolo Maldini (Milan - lagkapten)
(42' Alessandro Nesta, Lazio)
Angelo Di Livio (Fiorentina)
(64' Stefano Fiore, Udinese)
Paolo Negro (Lazio)
Luigi Di Biagio (Inter)
Gianluca Pessotto (Juventus)
Massimo Ambrosini (Milan)
Alessandro Del Piero (Juventus)
Vincenzo Montella (Roma)

Sverige:
Magnus Hedman (Coventry)
Patrik Andersson (FC Bayern - lagkapten)
Joachim Björklund (Valencia)
Olof Mellberg (Racing Santander)
Tomas Antonelius (Coventry)
(75' Kennet Andersson,     Bologna)
Håkan Mild (IFK Göteborg)
Johan Mjällby (Celtic)
(56' Daniel Andersson, Bari)
Magnus Svensson (Brøndby)
(52' Niclas Alexandersson, Sheffield Wednesday)
Fredrik Ljungberg (Arsenal)
Yksel Osmanovski (Bari)
Henrik Larsson (Celtic)

Kvällen var het och kvav i Eindhoven, men Sverige kastade sig framåt med energi och metod och samlade på sig fyra klara målchanser på 25 minuter, vilket alltid är en prestation mot azzurri. En av chanserna räddade Di Livio på mållinjen, två missades av Osmanovski och Ljungberg och Toldo – som några dagar senare skulle bli "San Toldo" i den osannolika semfinalen mot Holland – räddade den fjärde.

Sverige utnyttjade den förvirring som rådde på det improviserade italienska mittfältet (Zoff vilade flera spelare då laget redan säkrat avancemanget), men vår frenesi och motståndarnas lugn blev avgörande den här gången. Luigi Di Biagio nickade in en hörna och Henrik Larsson dribblade av Toldo och kvitterade innan Alex Del Piero, mitt i den sista desperata svenska satsningen, kontrade in segermålet i den 88:e minuten. 56% bollinnehav och 8-4 avslut i blågul favör var därmed reducerade till kuriosa: Sverige sist i gruppen i sitt första slutspel sedan succén i VM 1994.

Kennet Andersson, en av få "överlevande" från bronslaget, sa senare: "Det kändes som om det fattades själ och "go" i truppen. Vi bara vandrade omkring och väntade på träningarna, kändes det som. Det skulle behövts lite intriger. Det skulle hänt något som med Mellberg och Ljungberg i VM 2002. Fan, vad jag blev glad när jag såg det. Jag kommer inte ihåg någon känsla överhuvudtaget från EM. Ingen som var sur, ingen som var glad – allt var bara flackt hela tiden."

Av alla ord som var "flackt" det som sämst beskrev mötet fyra år senare och det efterspel som det fick. Den här gången var det Italien som behövde en seger efter oavgjort i premiären mot Danmark samtidigt som Sverige krossade Bulgarien.

Italien:
Gianluigi Buffon (Juventus)
Christian Panucci (Roma)
Alessandro Nesta (Milan)
Fabio Cannavaro (Inter - lagkapten)
Gianluca Zambrotta (Juventus)
Gennaro Gattuso (Milan)
(76' Giuseppe Favalli, Lazio)
Andrea Pirlo (Miln)
Simone Perrotta (Chievo)
Antonio Cassano (Roma)
(70' Stefano Fiore, Lazio)
Alessandro Del Piero (Juventus)
(81' Mauro Camoranesi, Juventus)
Christian Vieri (Inter)

Sverige:
Andreas Isaksson (Djurgården)
Mikael Nilsson (Halmstad)
Olof Mellberg (Aston Villa - lagkapten)
Andreas Jakobsson (Brøndby)
Erik Edman (Heerenveen)
(77' Marcus Allbäck, Aston Villa)
Tobias Linderoth (Everton)
Christian Wilhelmsson (Anderlecht)
(67' Mattias Jonson, Brøndby)
Anders Svensson (Southampton)
(55' Kim Källström, Rennes)
Fredrik Ljungberg (Arsenal)
Zlatan Ibrahimović (Ajax)
Henrik Larsson (Celtic)

På Estádio do Dragão i Porto blev Sverige också utrullat av Trapattonis lag och när Antonio Cassano knästående nickade in 1-0 på Panuccis inlägg (37') trodde många att det var utklassning på gång. Målskytten kastade slängkyssar till avstängde klubbkamraten Francesco Totti (som spottat Christian Poulsen i ansiktet i premiären och stängts av) på läktarplats och Italien hade flera chanser att utöka mot ett "italienskt" spelande Sverige.

Men i 70:e minuten drabbades Trapattoni av sitt gamla försiktighetssyndrom och bytte ut storartade Cassano mot Stefano Fiore och bjöd därmed in svenskarna i matchen. Resultatet känner vi alla till: kvarten senare gjorde Zlatan Ibrahimović – dittills nästan osynlig – in 1-1 med sin spektakulära flygande klackspark (som liknar rörelsen Dollyo chagi i taekwondo). Bollen som letar sig in i krysset, några cm över hoppande Vieris huvud, är episk svensk idrottshistoria.

Italiensk press suckade över oturen: när Italien äntligen spelade både attraktivt och vägvinnande så saknades turen, den berömda «culo di Sacchi» som tio år tidigare tagit laget nästan hela vägen till VM-guld. Förbundskapten Lagerbäck hade inga problem att erkänna motståndarnas briljans: "Första halvlek var den bästa fotbollen hittills i EM" sa Lasse, och de flesta skrev nog under det påståendet.

Sedan gick det tolv år till nästa turneringsmöte mellan Sverige och Italien. 2-2-matchen mot Danmark 2004 – som var en fix, det är italienarna övertygade om – förstärkte rivaliteten och gav lite krydda till ett annars mycket sömnigt möte. Sedan EM 2004 fanns fyra spelare kvar: Buffon, Isaksson, Källström och Ibrahimović och allas blickar riktades mot den sistnämnde, som här hade sin sista chans att sätta sitt avtryck på ett stort mästerskap.

Italien:
Gianluigi Buffon  (Juventus - lagkapten)
Andrea Barzagli (Juventus)
Leonardo Bonucci (Juventus)
Giorgio Chiellini (Juventus)
Alessandro Florenzi (Roma)
(85' Stefano Sturaro, Juventus)
Marco Parolo (Lazio)
Antonio Candreva (Lazio)
Daniele De Rossi (Roma)
(74' Thiago Motta, Paris Saint-Germain)
Emanuele Giaccherini (Bologna)
Graziano Pellè (Southampton)
(60' Simone Zaza, Juventus)
Éder (Inter)

Sverige:
Andreas Isaksson (Kasımpaşa)
Victor Lindelöf (Benfica)
Erik Johansson (FC København)
Andreas Granqvist (Krasnodar)
Martin Olsson (Norwich City)
Sebastian Larsson (Sunderland)
Kim Källström (Grasshopper-Club)
Albin Ekdal (Hamburger SV)
(79' Oscar Lewicki, MFF)
Emil Forsberg (RB Leipzig)
(79' Jimmy Durmaz, Olympiakos)
John Guidetti (Celta)
(85' Marcus Berg, Panathinaikos)
Zlatan Ibrahimović  (Paris Saint-Germain - lagkapten)

Så blev det nu inte: europeisk press tävlade om att såga den lågintensiva matchen: "Italien ville inte, Sverige kunde inte", skrev tyska Kicker och kom – tyvärr – ganska nära sanningen. France Football, som så ofta höjt Zlatan till skyarna under tiden i PSG, gav nu skåningen en trea (av 10) och konstaterade att han redan verkade ha gått på semester och att bilderna på det skämtsamma mötet med Buffon i spelartunneln före match bekräftade det intrycket.

Sverige hade, liksom i EM-mötet 2000, mer boll än sina motståndare och åkte – exakt som i Eindhoven – på ett snöpligt mål i 88:e minuten: Éder, en av Italiens många "oriundi", sköt matchens enda mål, framspelad av Zaza och den svenska tron på italienarnas förmåga att uppnå maximalt resultat med minimal ansträngning bekräftades.

Frågan är om den övertygelsen förstärks på San Siro ikväll. Vi råder hursomhelst Jannes mannar att hålla garden uppe inte bara till 88:e minuten utan även till den 98:e om så behövs. Må bästa lag vinna! (En fras som den legendariske Milan-tränaren Nereo Rocco alltid besvarade med orden: "Hoppas inte!").

Christer Löfman

Svensk-italienska landskamper: EM-kvalet 1987

Sverige hade ett mycket starkt landslag under största delen av 80-talet. Det är ett påstående som låter suspekt med tanke på att vi inte spelade ett enda slutspel under årtiondet, men om man tar en titt på de osannolikt starka kvalgrupper vi lottades i och de resultat vi faktiskt gjorde så klarnar bilden.

Kvalet till EM 1988 var ett exempel på vilka bragder då krävdes för att ta sig till slutrundan, som fortfarande omfattade bara åtta lag. Olle Nordins blågula elva lottades mot förra slutspelets semifinalister Portugal, ett Italien med massor av talang och ett Schweiz på uppgång.

Portugiserna inledde med fyra raka utan seger och det kom därför att stå mellan Sverige och Italien, två landslag som troligen hörde hemma i fotbollsvärldens topp tio det här året. Blågult hade under Olle Nordin blivit en veritabel segermaskin medan Azeglio Vicini, som under föregående år gjort "azzurrini" till Europas starkaste U21-landslag, hade tagit med sig flera spelare till A-landslaget där de genast gjorde succé. Precis som Enzo Bearzot i VM 1978 satsade han ungt – något som alltid är kontroversiellt i landets fotbollskultur, där rutin värderas högt – och precis som ett decennium tidigare resulterade det i en attraktiv, varierad och snabb fotboll som hade mycket lite att göra med det säkerhetsspel som ännu dominerade i Serie A.

Det första svensk-italienska mötet i det här kvalspelet gick på Råsunda den 3 maj 1987. Helt fullpackat på läktarna och på norra ståplats en stor del av Stockholmsklubbarnas beryktade klackar, den här gången förenade i blågult. Italien kom med det yngsta laget sedan VM 1966: Vicini satsade på fyra 23-åringar (Bergomi, Francini, De Napoli och Ferri) och tre 22-åringar (Mancini, Giannini och Vialli). Nordin svarade med ett lag helt utan MFF:are, men med fem spelare från IFK Göteborg, som vunnit UEFA-cupen några veckor tidigare (Roland Nilsson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Stig Fredriksson och Lennart Nilsson).

Laguppställningar
Sverige:
Thomas Ravelli (Öster)
Roland Nilsson (IFK Göteborg)
Glenn Hysén (IFK Göteborg)
Peter Larsson (IFK Göteborg)
Stig Fredriksson (IFK Göteborg – lagkapten)
Ulf Eriksson (Hammarby)
(80' Andreas Ravelli, Öster)
Robert Prytz (Young Boys)
Glenn Strömberg (Atalanta)
(87' Anders Limpar, Örgryte)
Hans Holmquist (Hammarby)
Johnny Ekström (Empoli)
Lennart Nilsson (IFK Göteborg)

Italien:
Walter Zenga (Inter)
Giuseppe Bergomi (Inter)
Giovanni Francini (Torino)
Fernando De Napoli (Napoli)
Riccardo Ferri (Inter)
Roberto Tricella (Verona)
(46' Luigi De Agostini, Verona)
Giuseppe Giannini (Roma)
Giuseppe Dossena (Torino)
Roberto Mancini (Sampdoria)
Alessandro Altobelli (Inter – lagkapten)
Gianluca Vialli (Sampdoria)

Matchbilden blev intressant och underhållande med ett bolltrillande Italien och ett företagsamt Sverige. De båda lagens offensiva temperament illustreras av att två försvarare blev huvudrollsinnehavare i matchens två nyckelsituationer. Först gjorde liberon Roberto Tricella en rush in i det svenska straffområdet där han – möjligen – fälldes av Thomas Ravelli. Västtyske domaren Dieter Pauly tvekade inte och blåste straff, trots Ravellis och publikens protester. Under tumultet började lösa föremål hagla in från ståplats – golfbollar, äpplen och päron – och den svenske 'keepern träffades i nacken. Men han tippade sedan Roberto Mancinis skott i stolpen – och Gianluca Vialli sköt returen över mål.

Strax efteråt var det Walter Zengas tur att briljera: Hammarbys Ulf Eriksson – som fått mycket skäll efter föregående landskamper – dubbeltunnlade sig fram till ett friläge, men "Deltapiano" avvärjde med en fotparad.

I den 25:e minuten kom avgörandet, när mittbacken Peter Larsson ryckte fram, passade till Johnny "Bråttom", fick tillbaka bollen på gränsen till offside, rundade Zenga och satte kulan i nät. 1-0 och fördel Sverige i kvalgruppen.

Vicini fick en hel del kritik för sin modiga taktik med ett tremannaanfall i en viktig bortamatch, men förblev sin vision trogen under hela förbundskaptenstiden. Arrigo Sacchis revolution var på väg att slå igenom i Italien och catenacciotraditionen utmanades på allvar för första gången på tre decennier.

Inför den helt avgörande returmatchen på San Paolo – återigen San Paolo! – var optimismen stor i det svenska lägret, och matchbilden bekräftade att lagen var ungefär jämnstarka även den här gången. Lagen ställde upp enligt följande:

Italien:
Walter Zenga (Inter)
Giuseppe Bergomi (Inter)
Giovanni Francini (Napoli)
(26' Luigi De Agostini)
Franco Baresi (Milan)
Ciro Ferrara (Napoli)
Salvatore Bagni (Napoli)
(89' Carlo Ancelotti, Milan)
Roberto Donadoni (Milan)
Fernando De Napoli (Napoli)
Giuseppe Giannini (Roma)
Alessandro Altobelli (Inter – lagkapten)
Gianluca Vialli (Sampdoria)

Sverige:
Thomas Ravelli (Öster)
Roland Nilsson (IFK Göteborg)
Peter Larsson (Ajax)
Glenn Hysén (Fiorentina – lagkapten)
Torbjörn Persson (MFF)
Jonas Thern (MFF)
Glenn Strömberg (Atalanta)
Robert Prytz (Bayer 05 Uerdingen)
Björn Nilsson (Young Boys)
(65' Anders Limpar, Örgryte)
Stefan Pettersson (IFK Göteborg)
Johnny Ekström (Empoli)
(65' Dan Corneliusson, Como)

Någon belägring av det svenska straffområdet blev det aldrig och i den mer intensiva än välspelade kampen hade lagen exakt lika många avslut: 6-6, varav 3-3 på mål. Thomas Ravelli, som gjorde 25 ingripanden i den svenska 3-0-segern på samma arena fyra år tidigare och tog en straff på Råsunda i juni, hade den här eftermiddagen betydligt mindre att stå i. Dessvärre var inte marginalerna på hans sida.

Gianluca Viallis 1-0 var mycket märkligt och den italienske TV-kommentatorn menade att det troligen var ett misslyckat inlägg som hamnade på mål. Hursomhelst smet bollen in i närmaste krysset förbi en maktlös Ravelli. 

Elva minuter senare kom Glenn Strömberg loss på högerkanten, slog in bollen i straffområdet och via Johnny Ekström och Stefan Pettersson friställdes Peter Larsson, som dundrade in 1-1 från straffområdesgränsen. Men Larsson, som nu flyttat till Ajax, gick inom några få minuter från potentiell kvalhjälte till syndabock. På stopptid i första halvlek verkade hela svenska laget vänta på slutsignalen när Italien hade frispark. De Agostinis boll hamnade på Viallis fot och framför en helt passiv svensk Larsson klämde Sampdoriastjärnan till på volley: bollen slog i backen, studsade upp i ribbans underkant och dansade in vid bortre stolpen. Ännu ett "omöjligt" skott för Ravelli: omöjligt att rädda och – troligen – lika omöjligt att glömma.

Sympatiske Gianluca erkände efter matchen att han haft tur vid båda målen, men Italien behövde inte skämmas för avancemanget. I EM spelade laget inledningsvis den bästa fotbollen av samtliga lag och hade blivit mångas guldfavoriter när ett ösregn i Stuttgart tydligt gynnade Sovjetunionen i semifinalen, där Gianluca Vialli fick bära hundhuvudet efter några grova missar. Sic transit gloria mundi.

Sammanfattning spelarbetyg Sverige-Italien 1-0

Sverige:
Olsen : 6,05
Krafth : 6,10
(83' G. Svensson)
Lindelöf : 6,30
Granqvist : 6,30
Augustinsson : 6,00
V. Claesson : 6,20
S. Larsson : 6,20
Ekdal : 6,10
(57' J. Johansson : 6,75)
Forsberg : 6,45
Berg : 5,55
(75' Thelin : 5,92)
Toivonen : 5,75
FK: J. Andersson : 6,44
Snitt : 6,13.

Italien:  
Buffon : 6,06
Barzagli : 5,75
Bonucci : 5,45
Chiellini : 5,60
Candreva : 5,50
Parolo : 5,35
De Rossi : 5,20
Verratti : 4,65
(76' Insigne : 5,25)
Darmian : 6,10
Immobile : 4,85
Belotti : 5,00
(65' Éder : 5,20)
FK: Ventura : 4,56.
Snitt : 5,38. 

CORRIERE DELLO SPORT
Sverige: Olsen 6 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6, Granqvist 6, Augustinsson 5,5 – V. Claesson 6, S. Larsson 6,5, Ekdal 6,5 (57' J. Johansson 6,5), Forsberg 7 – Berg 5 (75' Thelin), Toivonen 5,5. -- FK: J. Andersson 6,5.
Italien: Buffon 6,5 – Barzagli 6, Bonucci 5,5, Chiellini 5,5 – Candreva 6, Parolo 5,5, De Rossi 5, Verratti 5 (76' Insigne 5,5), Darmian 6 – Immobile 5, Belotti 5 (65' Éder 5). -- FK: Ventura 5.

GAZZETTA DELLO SPORT
Sverige: Olsen 6 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6, Granqvist 6, Augustinsson 6 – V. Claesson 6, S. Larsson 7, Ekdal 6 (57' J. Johansson 7), Forsberg 6,5 – Berg 5 (75' Thelin 6), Toivonen 5. -- FK: J. Andersson 6,5.
Italien: Buffon 6 – Barzagli 6, Bonucci 5, Chiellini 6 – Candreva 5,5, Parolo 4,5, De Rossi 4, Verratti 4 (76' Insigne 5), Darmian 7 – Immobile 4,5, Belotti 5 (65' Éder 5,5). -- FK: Ventura 4.
 
LA REPUBBLICA 
Sverige: Olsen 6 – Krafth 6,5 (83' G. Svensson), Lindelöf 6,5, Granqvist 6, Augustinsson 6 – V. Claesson 6, S. Larsson 6, Ekdal 6 (57' J. Johansson 7), Forsberg 7 – Berg 5,5 (75' Thelin 6), Toivonen 5. -- FK: J. Andersson 6,5.
Italien: Buffon 6 – Barzagli 5,5, Bonucci 5, Chiellini 5 – Candreva 5, Parolo 5, De Rossi 5, Verratti 4,5 (76' Insigne 5), Darmian 6 – Immobile 5, Belotti 5 (65' Éder 5). -- FK: Ventura 4.

CALCIOMERCATO
Sverige: Olsen 5,5 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6,5, Granqvist 6,5, Augustinsson 6 – V. Claesson 7, S. Larsson 6, Ekdal 6,5 (57' J. Johansson 6,5), Forsberg 6,5 – Berg 5,5 (75' Thelin), Toivonen 5,5. -- FK: J. Andersson 6,5.
Italien: Buffon 6 – Barzagli 5,5, Bonucci 5,5, Chiellini 5,5 – Candreva 5,5, Parolo 5, De Rossi 5, Verratti 4 (76' Insigne 5,5), Darmian 5,5 – Immobile 4,5, Belotti 5 (65' Éder 5). -- FK: Ventura 4.

OA SPORT
Sverige: Olsen 6 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6, Granqvist 6, Augustinsson 6 – V. Claesson 6, S. Larsson 6,5, Ekdal 6 (57' J. Johansson 7), Forsberg 6,5 – Berg 6 (75' Thelin 6), Toivonen 6,5. -- FK: J. Andersson x.
Italien: Buffon 6,5 – Barzagli 6, Bonucci 6, Chiellini 5,5 – Candreva 5, Parolo 5, De Rossi 5,5, Verratti 4,5 (76' Insigne 5,5), Darmian 6 – Immobile 5, Belotti 5 (65' Éder 5). -- FK: Ventura 5.

IL SUSSIDIARIO
Sverige: Olsen 6,5 – Krafth 6,5 (83' G. Svensson), Lindelöf 6,5, Granqvist 6,5, Augustinsson 6,5 – V. Claesson 6,5, S. Larsson 6, Ekdal 6 (57' J. Johansson 6,5), Forsberg 6 – Berg 5,5 (75' Thelin 6), Toivonen 6. -- FK: J. Andersson 7.
Italien: Buffon 6 – Barzagli 6, Bonucci 5,5, Chiellini 5,5 – Candreva 5,5, Parolo 5,5, De Rossi 5,5, Verratti 5 (76' Insigne 5,5), Darmian 6 – Immobile 5, Belotti 5 (65' Éder 5,5). -- FK: Ventura 4.

MONDO SPORTIVO
Sverige: Olsen 6 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6,5, Granqvist 6,5, Augustinsson 6 – V. Claesson 6, S. Larsson 6, Ekdal 6 (57' J. Johansson 7), Forsberg 6,5 – Berg 5,5 (75' Thelin 5,5), Toivonen 6. -- FK: J. Andersson 6,5.
Italien: Buffon 6 – Barzagli 5,5, Bonucci 5,5, Chiellini 6 – Candreva 6,5, Parolo 6,5, De Rossi 6, Verratti 5 (76' Insigne 5,5), Darmian 6,5 – Immobile 5, Belotti 5 (65' Éder 5). -- FK: Ventura 4,5.

EUROSPORT
Sverige: Olsen 6 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6,5, Granqvist 6,5, Augustinsson 6 – V. Claesson 6, S. Larsson 6, Ekdal 6,5 (57' J. Johansson 6), Forsberg 6,5 – Berg 5,5 (75' Thelin), Toivonen 5,5. -- FK: J. Andersson 6,5.
Italien: Buffon 6 – Barzagli 6, Bonucci 6, Chiellini 6 – Candreva 5, Parolo 5, De Rossi 5, Verratti 5 (76' Insigne), Darmian 6 – Immobile 4,5, Belotti 5 (65' Éder 5). -- FK: Ventura 5.

FOX SPORTS
Sverige: Olsen 6,5 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6,5, Granqvist 6,5, Augustinsson 6 – V. Claesson 6,5, S. Larsson 6, Ekdal 6 (57' J. Johansson 7), Forsberg 6,5 – Berg 6,5 (75' Thelin 6), Toivonen 6. -- FK: J. Andersson 6,5.
Italien: Buffon 5,5 – Barzagli 5, Bonucci 5, Chiellini 5 – Candreva 5, Parolo 5,5, De Rossi 5, Verratti 4,5 (76' Insigne 5,5), Darmian 6 – Immobile 5, Belotti 5 (65' Éder 5,5). -- FK: Ventura 4,5.

ANSA
Sverige: Olsen 6 – Krafth 6 (83' G. Svensson), Lindelöf 6, Granqvist 6,5, Augustinsson 6 – V. Claesson 6, S. Larsson 6, Ekdal 5,5 (57' J. Johansson 7), Forsberg 5,5 – Berg 5,5 (75' Thelin), Toivonen 6,5. -- FK: J. Andersson 6.
Italien: Buffon x – Barzagli 6, Bonucci 5,5, Chiellini 6 – Candreva 6, Parolo 6, De Rossi 6, Verratti 5 (76' Insigne), Darmian 6 – Immobile 5, Belotti 5 (65' Éder 5,5). -- FK: Ventura 5.

SVENSK PRESS (AFTONBLADET, DAGENS NYHETER, EXPRESSEN, SVENSKA DAGBLADET)
Sverige: Olsen 3,25 – Krafth 2,75 (83' G. Svensson), Lindelöf 3,50, Granqvist 4,50, Augustinsson 3,25 – V. Claesson 4,25, S. Larsson 4,00, Ekdal 3,25 (57' J. Johansson 3,75), Forsberg 4,00 – Berg 3,50 (75' Thelin), Toivonen 4,00. -- FK: J. Andersson
Italien (endast Aftonbladet): Buffon 2 – Barzagli 2, Bonucci 2, Chiellini 2 – Candreva 2, Parolo 1, De Rossi 2, Verratti 2 (76' Insigne), Darmian 2 – Immobile 1, Belotti 1 (65' Éder). -- FK: Ventura

Kvalenkät i Gazzetta dello Sport

Kommer Italien att slå ut Sverige och kvala in till VM?
69% Italien får svårt, men kvalificerar sig
11% Italien går vidare utan svårigheter
11% Vet ej
9% Sverige går vidare

Ditt betyg på Venturas landslag?
30% Varken bra eller dåligt: tiden får utvisa
22% Dåligt: spelkvaliteten är en besvikelse
18% Dåligt: laget saknar identitet
14% Bra: Ventura satsar på ungdomar
12% Vet ej
4% Bra: resultaten är goda

Respass ur VM-kvalet vore...
45% En vanligt idrottshändelse som snart glöms
28% En katastrof som skulle deprimera vår fotboll
19% En katastrof som skulle sporra italiensk fotboll att förnya sig
8% Vet ej

Om vi misslyckas, vems är då felet?
46% Italiensk fotbolls i allmänhet
19% Spelarnas låga kvalitet
16% FK Venturas
10% Förbundspresident Tavecchios
9% Vet ej

Vilka kommer topp tre i nästa års VM?
73% Tyskland
63% Spanien
48% Brasilien
33% Argentina
28% Italien
24% Frankrike
11% England
9% Portugal
6% Belgien
4% Annat lag

Svensk-italienska landskamper: EM-kvalet 1983

1983 var det åter dags för Sverige och Italien att mäta sina krafter i EM-kvalet, och den här gången var mötet kryddat med många intressanta detaljer. Italien hade vunnit VM-guldet för ett knappt år sedan efter att ha besegrat bl a regerande mästarna Argentina, det sista(?) brasilianska landslaget som fortfarande "dansade" fotboll och Europamästarna Västtyskland i finalen i Madrid. Sverige hade missat två raka slutspel, men å andra sidan hade IFK Göteborg slagit världen med häpnad när man obesegrade tog hem UEFA-cupen 1982 efter en kampanj som Johan Cruyff senare skulle definiera "det bästa som hänt europeisk fotboll under 80-talet". Under våren hade de blågula (med en blåvit stomme) imponerat och bl a besegrat Holland med 3-0 på bortaplan.

Rutinerade och sluga spelare, skolade i världens hårdaste liga, mot ett lag där en enda (Ingemar Erlandsson) hade slutspelsrutin och där en taktisk strid mellan den "svengelska" skolan och förbundskaptenens mer kontinentala stil hade lett till att landets bäste spelare, Torbjörn Nilsson, numera tackade nej till landslaget: det kunde väl bara sluta på ett sätt?

Ja, det kunde det. Men faktum är att det som "Laban" Arnessons lag bjöd världsmästarna på i maj 1983 var rena överkörningen. Dino Zoff, som fått utstå en del kritik under senare tid, gjorde en av sina bästa landskamper och räddade sitt lag i de inledande minuterna på Ullevi: 40-åringen gjorde två fenomenala räddningar (17', 19') och ännu en efter halvtimmens spel. Men på den efterföljande hörnan, slagen av Tommy Holmgren, höll sig Håkan Sandberg framme och nickade bollen i nät.

Man förväntade sig en reaktion från Italien, som visste att en förlust skulle innebära att EM-chansen var i princip borta, men det enda som skedde var att några av spelarna tappade humöret totalt. Marco Tardelli fick hjärnsläpp och jämfotatämplade Robert Prytz: dessbättre träffade han hålfoten: annars kunde svenskens karriär varit över. På topp gjorde Paolo Rossi en kämpainsats, men kedjekamraten Graziani hade hamnat i en av de svackor som kantade hans annars fina karriär. Och när "Ciccio" var ur form var det stundtals svårt att skilja en dämpning från en passning eller ett skottförsök.

Matchen, som liknade ett förstärkt IFK Göteborg* mot ett Juventus utan Platini och Boniek, blev förbluffande ensidig och Thomas Ravelli, vars farfar emigrerat till Sverige från byn Mezzano nära Madonna di Campiglio, behövde aldrig ta fram storspelet. Nådastöten kom efter en knapp timmes spel, då Scirea blockerade Sandbergs skott, men IFK-centern sedan nickade fram bollen till Glenn Strömberg som utan problem satte bollen i nät.

Laguppställningarna på Ullevi, med italienska pressens spelarbetyg:

Sverige
Thomas Ravelli (Öster) : 6
Ingemar Erlandsson (MFF – lagkapten) : 6,5
Glenn Hysén (IFK Göteborg) : 7
Sven "Dala" Dahlkvist (AIK) : 7
Stig Fredriksson (IFK Göteborg) : 6,5
Glenn Strömberg (IFK Göteborg) : 7,5
Robert Prytz (Rangers) : 7
(82' Sten-Ove "Putte" Ramberg, Hammarby)
Ulf Eriksson (Hammarby) : 6,5
Tommy Holmgren (IFK Göteborg) : 7
Håkan Sandberg (IFK Göteborg) : 6,5
(86' Björn Nilsson, MFF)
Dan Corneliusson (IFK Göteborg) : 6,5

Italien
Dino Zoff (Juventus – lagkapten) : 8
Gaetano Scirea (Juventus) : 6
Claudio Gentile (Juventus) : 7,5
Antonio Cabrini (Juventus) : 5,5
Gabriele Oriali (Inter) : 5,5
Fulvio Collovati (Inter) : 5
Marco Tardelli (Juventus) : 5
Giancarlo Antognoni (Fiorentina) : 5
Bruno Conti (Roma) : 5
Paolo Rossi (Juventus) : 6,5
(46' Giuseppe Dossena, Torino)
Francesco "Ciccio" Graziani (Fiorentina) : 4
(61' Alessandro "Spillo" Altobelli, Inter)

Förbundskapten Enzo Bearzot förklarade genast efter slutsignalen att en stor generationsväxling nu skulle genomföras med sikte på VM 1986. Och  till nästa landskamp försvann mycket riktigt Dino Zoff (112 landskamper), Giancarlo Antognoni (72), Claudio Gentile och Marco Tardelli (68), Francesco Graziani (64), Gaetano Scirea (61), Fulvio Collovati  (39) och Gabriele Oriali (28). De ersattes framtidsmännen Ivano Bordon, Giuseppe Bergomi, Carlo Ancelotti, Bruno Giordano, Salvatore Bagni, Pietro Vierchowod, Franco Baresi och Giovanni Galli.

Inför höstens möte hade gli Azzurri mobiliserat krafter och optimism i ett sista försök att klämma sig förbi svenskar och rumäner i tabelltoppen. Matchen placerades i Neapel, på San Paolo, landets största stadion som kan skrämma även den mest rutinerade med sin engagerade och röststarka publik. Och om inte det var nog så kunde italienarna plocka fram en galet respektingivande hemmastatistik i kvalmatcher: sedan 1934 hade de nämligen spelat 36 gånger på hemmagräs, varav 26 slutat med seger och 10 oavgjort. Inte en enda förlust, och en målskillnad på 97-12.

Spanjoren García Carrión blåste till spel inför välbesatta och larmande läktare, och det stod genast klart att Ravelli skulle få det hett om öronen den här gången. En strålande räddning av vid Bergomis friläge sedan "Dala" och Prytz missförstått varandra var ett av sammanlagt 25 ingripanden under eftermiddagen (dessutom fick Carlo Ancelotti ett mål bortdömt). Italienske 'keepern Bordon gjorde sammanlagt tio ingripanden – men fick däremellan krafsa tre bollar ur det egna nätet.

Sådan var nämligen matchen: det kraftigt föryngrade italienska laget spelade smånätt och ineffektivt, medan svenskarnas defensiva stabilitet – Ravelli och Hysén fick femmor i betyg i alla svenska tidningar – och energi och dynamism på mittfältet blev avgörande. Till det kom att italienarna var helt ovana vid zonspelet, något som Lazios stora idol Bruno Giordano erkände genast efter slutsignalen.

För Glenn Strömberg blev matchen det riktigt stora genombrottet: två av målen kom från hans fötter och italiensk press öste beröm över Benficastjärnan, som bl a fick en åtta av La Gazzetta dello Sport. Ett år senare skulle Strömberg dyka upp Atalanta – och stanna där resten av karriären. Det tredje målet gjordes av alltför tidigt bortgångne MFF:aren Thomas Sunesson, som stötte bollen i mål från ett par meter sedan klubbkamraten Ingemar Erlandsson dragit Bruno Conti(!) på högerkanten och slagit ett inlägg som Bergomi inte lyckades få bort.

Laguppställningar, 
Italien:
Ivano Bordon (Sampdoria)
Franco Baresi (Milan)
Giuseppe Bergomi (Inter)
Antonio Cabrini (Juventus – lagkapten)
Pietro Vierchowod (Sampdoria)
Salvatore Bagni (Inter)
Giuseppe Dossena (Torino)
Bruno Conti (Roma)
Carlo Ancelotti (Roma)
Paolo Rossi (Juventus)
Bruno Giordano (Lazio)

Sverige:
Thomas Ravelli (Öster)
Ingemar Erlandsson (MFF – lagkapten)
Glenn Hysén (PSV)
Sven "Dala" Dahlkvist (AIK)
Stig Fredriksson (IFK Göteborg)
Ulf Eriksson (Áris Thessaloniki)
Robert Prytz (Rangers)
Glenn Strömberg (Benfica)
Tommy Holmgren (IFK Göteborg)
(74' Andreas Ravelli, Öster)
Thomas Sunesson (MFF)
Dan Corneliusson (Stuttgart)
(84' Mats Jingblad, Halmstad)

Sverige gjorde ett av sina bästa landslagsår i modern tid det här året och räknades som ett av Europas tre-fyra starkaste lag. Men "Laban" Arnesson, vars melankoliska uppsyn efter segern i Neapel förundrat den italienska presskåren, fick inte jubla den här hösten heller. Rumänien, som uppträdde lika defensivt "klistrigt" som italienska lag ofta gjort på bortaplan, vann en turlig seger på Råsunda och tog sig till EM. Där man inte åstadkom någonting alls. "Labans" ord i San Paolos katakomber – "Tyvärr har vi fått ihop det här fina laget lite sent och det blir svårt för oss att ta oss till Paris. Det är synd, för jag tror aldrig att Sverige haft så många duktiga spelare samtidigt" – visade sig vara en korrekt profetia. 

Christer Löfman




*) Det var andra gången genom tiderna som sex spelare från en och samma klubb deltog i en blågul tävlingsmatch: IFK Göteborgs Glenn Hysén, Stig Fredriksson, Håkan Sandberg, Dan Corneliusson, Tommy Holmgren och Glenn Strömberg. 1937 representerades AIK av lika många i VM-kvalet mot Finland (4-0): "Gurra" Sjöberg, Valter Lundgren, Gustaf "Niggern" Josefsson, Erik "Lillis" Persson, Olle Zetherlund och Axel Nilsson.

Svensk-italienska landskamper: VM 1970 och EM-kval 1971

1970 var det åter dags för en svensk-italienskt VM-fight, och återigen på sydliga breddgrader. Toluca på 2700 meter över havet var spelplats för ett möte, som med tiden kommit att likna ett derby tack vare alla de svenska spelare som Serie A-klubbar värvat under de sista två decennierna. Trots inte alltför tätt landskampsutbyte kände de båda nationerna varandra väl och mycket prestige stod på spel. Sedan Brasilien-VM 1950 hade Sverige och Italien mötts tre gånger, och faktum är att de azurblå var utan seger ända sedan OS 1912: något som adderade ytterligare nerv till mötet.

1951 hade inte mindre än 85.000 lyckats pressa sig in på Florens Stadio Comunale (som numera heter Artemio Franchi efter den gamle UEFA-basen, och bara rymmer hälften så många efter ombyggnationer) i hopp om revansch för förlusten i São Paulo. Men det blev 1-1, och det resultatet upprepades på Råsunda året efter. 1965 såg Italien ut att gå mot en säker seger, men ett blågult lag med "babykedjan" Örjan Persson (23) – Björn "Lill-Garvis" Carlsson (23) – Leif Eriksson (23) – Bo Larsson (21) – Gert Christiansson (20) hämtade in 0-2 sedan Örjan Persson kvitterat med ett "Hamrinmål" i slutminuterna efter att ha dragit Salvadore vid kortlinjen.

VM-året 1970 var ingen ljus tid i europeisk fotboll: Englands prosaiska fotboll hade vunnit guldet fyra år tidigare och bildat skola, inte minst i Sverige, och inte minst i AIK och Djurgården som ofta kritiserades för en spelstil som mest verkade gå ut på att neutralisera motståndarnas anfallsförsök. I Italien hade den berömda "låskolven" (catenaccio) – som knappt var uppfunnen vid det senaste VM-mötet – gett Nereo Roccos Milan och Helenio Herreras Inter stora Europacupframgångar, men neutrala åskådare hakade gärna upp sig på det negativa i taktiken. Exempelvis var liberon oftast allt annat än fri – så som han skulle bli i den holländsk-tyska "totalfotbollen" – utan snarare ett slags sopkvast bakom en redan välförsedd försvarslinje.

Inget av lagen hade haft en idealiskt vecka före mötet på på La Bombonera ("chokladasken") i Toluca: i det italienska lägret hade guldbollenvinnaren Gianni Rivera tappat tålamodet sedan det stod klart att Sandro Mazzola skulle få spela från start (och ha två "fantastisti" på plan var lika otänkbart då som på Del Piero-Baggio-Tottis tid) och i blågula truppen hade MFF-backen Krister Kristensson uttryckt kritik i pressen, något som gjorde att han bänkades sedan under resten av turneringen.

Lagen,  
Sverige:
Ronnie Hellström (Hammarby)
Kurt Axelsson (Royal Brugeois)
Björn Nordqvist (IFK Norrköping – lagkapten) 
Jan Olsson (Stuttgart)
Roland Grip (AIK)
Claes Cronqvist (Djurgården)
Tommy Svensson (Öster)
Ove Grahn (Grasshopper-Club)
Bo Larsson (MFF)
(77' Göran Nicklasson, IFK Göteborg)
Leif "Chappe" Eriksson (Örebro)
(57' Inge Ejderstedt, Öster)
Ove Kindvall (Feijenoord)

Italien:
Enrico Albertosi (Cagliari)
Tarcisio Burgnich (Inter)
Giacinto Facchetti (Inter – lagkapten)
Mario Bertini (Inter)
Comunardo Niccolai (Cagliari)
(37' Roberto Rosato, Milan)
Pierluigi Cera (Cagliari)
Angelo Domenghini (Cagliari)
Alessandro Mazzola (Inter)
Roberto Boninsegna (Inter)
Giancarlo "Picchio" De Sisti (Fiorentina)
Gigi Riva (Cagliari)
 

Matchen blev ungefär så försiktigt och händelsefattigt som man förväntat sig och det var från matchminut 1 tydligt hur mycket Roger Magnusson saknades i det svenska anfallet. Den småländske dribblern, som var kopiöst populär i Olympique Marseille, hade stoppats av klubben, som var rädd att få sin idol söndersparkad i Mexiko, och Magnusson själv hade inte insisterat speciellt mycket. Roger sa härom året till Östgöta-Correspondenten: "Jag ville inte bråka med Marseille, jag trivdes så fantastiskt bra där, men visst, så här i efterhand kan det kännas lite bittert att aldrig fått spela ett VM."

Redan i inledningen sprack nollan sedan Ronnie Hellström (som överraskande vaktade det svenska målet i stället för Sven-Gunnar Larsson) släppte in Domenghinis inte alltför märkliga långskott. Bollen smet förargligt under Hammarbys burlejon, och den offensiva spetskompetens som hade behövts därefter fanns bara inte i det svenska laget. Italien i 1-0-ledning på den här tiden var ett lag som "svalde bollen" och som såg till att mycket lite hände över huvud taget. Och då hjälpte det inte att Janne Olsson helt tog ner azzurris storstjärna Gigi Riva: ett mycket skenbart övertag var det enda som uppstod. Precis den matchbild som Italien bibehöll under hela gruppspelet: speciellt i mötet med Uruguay där båda lagen gick vidare på oavgjort och följdriktigt slöt en icke-aggressionspakt och bara spelade av matchen. Italien vidare med målskillnaden 1-0, den snålaste någonsin i VM:s gruppspelshistoria.

Italienarna, som var regerande Europamästare, tog sig sedan till final där man var chanslösa mot ett av de bästa brasilianska landslagen genom tiderna: 1-4 på Estadio Azteca, där följetången Rivera-Mazzola fick sin tragikomiska epilog. Rivera byttes in i 84:e minuten när matchen redan var avgjord och ingen har ännu idag, 47 år senare, kunnat hitta en rationell förklaring till varför han bänkades.

Sverige hade den här gången "turen" att få revanschmöjlighet direkt. Vi lottades nämligen mot azzurri i EM-kvalet och möttes först på Råsunda. Lagen kom till match med helt identiskt landskampsfacit dittills under årtiondet (8 vinster, 5 oavgjorda, 2 förluster). Respekten för vice-världsmästarna var nu stor och pressen närapå idiotförklarade svenske förbundskaptenen "Åby" Ericson när han förklarade att han ville spela offensivt och attackera italienarna. "I måndags samlade jag hela gänget och frågade om jag var en idiot och om min uppfattning var åt helsike. "Vi kör som du sagt, Jojje", sa grabbarna"", kommenterade "Åby" senare.

Sveriges dominans var den hår gången "på riktigt" och Dino Zoff – på den tiden i Napoli – fick göra flera avgörande ingripanden för att freda sin bur. Något mål blev det inte, sedan storskytten Ove Kindvall fått en hjärnskakning och tvingats bryta efter en timmes spel och ett svenskt skott träffat stolpen. Trots 0-0 fick hemmalaget mycket beröm, och Svenska Dagbladet sammanfattade tongångarna bra: "Inte sedan fotbolls-VM i Sverige 1958 har ett svenskt landslag spelat så bra på Råsunda som i Europacupmatchen mot Italien inför 36.500 åskådare på onsdagskvällen. Det var en vacker, fyndig, fantasifull och tekniskt nästan fulländad fotboll, som tvingade Italien på försvar i två fulla halvlekar, och bara hade ett fel: det gav inget resultat."

När mötet i Milano närmade sig i oktober hade något revolutionerande inträffat i europeisk landslagsfotboll: Holland hade plötsligen börjat omsätta Ajax-fotbollen med ständiga positionsbyten och intrikata passningsmönster även till landslagets matcher. Grunden till den drömfotboll som skulle förtrolla världen tre år senare syntes redan i höstens EM-kvalmatcher, även om man inte lyckades vinna sin grupp.

Om det var holländsk virvelvindsfotboll som inspirerade Italien den 9 oktober 1971 ska vi lämna osagt, men faktum är att det åldrande laget – med en genomsnittsålder nära 30 det äldsta sedan VM 1934 – bjöd på propagandafotboll i den milanesiska jättegrytan, där 65.582 gav stormande bifall. Slutresultatet 3-0 kunde lätt ha varit tennissiffror: Cagliaris Gigi Riva gjorde två mål och Inters Roberto Boninsegna, kallad "Bonimba", ett. Lite fånigt var att matchen dömdes av fransmannen Roger Mâchin, som på alla sätt hade hjälpt Milan i EC-matchen mot MFF på samma arena 1968 och som den här gången blundade när en italiensk back räddade Roland Sandbergs nick med handen på mållinjen. Italien hade inget som helst behov av den hjälpen på sin turarena, där man tog sin sjunde raka och inte släppt in ett mål sedan 1954. La Gazzetta dello Sport sammanfattade matchen bra i rubriken: "En lugn picnick som genast förvandlades till ett party".


Christer Löfman


Källor:
Gianni Brera, La leggenda dei mondiali e il mestiere del calciatore, 1994
John Foot, Calcio, a History of Italian Football, 2006
Jesper Högström, VM-boken, 2006
Fotbolls-VM genom tiderna, 1998
Årets Fotboll 1971 och 1972
Corriere della Sera, Dagens Nyheter, La Gazzetta dello Sport, La Stampa, Svenska Dagbladet, Östgöta-Correspondenten.

Svensk-italienska landskamper: VM 1950

1950 var det äntligen dags för VM igen sedan slutspelen 1942 och '46 ställts in pga Andra Världskriget. För andra gången stod ett sydamerikanskt land som värdar: Brasiliens fotboll hade utvecklats enormt sedan det sista slutspelet, och i Rio hade man byggt världens största stadion: Maracanã var visserligen en byggarbetsplats under de första matcherna, men till finalen var kapaciteten otroliga 200.000.

Sverige och Italien stötte för första gången på nästan fyra decennier på varandra i ett stort mästerskap, och båda räknades som verkliga stormakter inom sporten: Italien var regerande världsmästare, Sverige regerande olympiska mästare. Men inte nog med det: vi hade ett par dagar före premiärmatchen tilldelats VM-slutspelet 1958 med röstsiffrorna 24-0 (konkurrenten Argentina fick inte ens grannländernas röster!) och hade en till synes outtömlig brunn av talanger att ösa ur.

Sverige hade börjat exportera storspelare till utlandet – spelare som pga våra tjurskalliga amatörregler inte fick representera blågult – , men även Italien hade sina problem. 1948 hade nämligen landets mest mytomspunna lag genom tiderna, "il Grande Torino" med storstjärnan Valentino Mazzola, utplånats vid en flygplanskrasch på Supergakullen utanför Turin på väg hem från en match i Portugal.

Chocken hade ännu inte lagt sig helt när det var dags för VM: italienarna valde därför att – för säkerhets skull – ta båten till Sydamerika, ett beslut som var förståeligt men knappast slugt. Planerna på att bedriva träning på fartygsdäck fick snart avskrivas: alla bollar for i havet på kort tid och resten av restiden fick laget fördriva med gymnastiska övningar – och kortspel, naturligtvis.

Men även ankomsten till Brasilien var av det mindre fiffiga slaget. När båten anlände till Santos visade det sig att italienarna skrudat sig i något som liknade khakiuniform med tropikhjälm: de påminde mest om en grupp som var i färd att utforska Nigerflodens delta. De brasilianska hamnarbetarna fick syn på de kolonialistiskt utstyrda resenärerna – och vägrade helt sonika att lasta av azzurris bagage.

Den 25:e juni stod lagen uppradade på Estádio Pacaembu i São Paulo, den mest italienska av Brasiliens städer. Stor del av publiken – 36.502 personer – bestod mycket riktigt av italienättlingar, men många de andra åskådarna valde att hålla på Sverige: dels pga incidenten i Santos, dels pga rädsla för ett lag som före kriget vunnit allt som gick att vinna (VM två gånger och OS i Berlin med ett rekordungt lag). Men från tiden före kriget fanns en enda aktör kvar, och han hade den blågula tröjan på sig: MFF:s 33-årige vänsterback Erik Nilsson. Av Sveriges OS-mästare från London var alla utom två borta: Norrköpings Knut Nordahl och AIK:s Sune "Mona-Lisa" Andersson. Att säga att Sverige var nederlagstippat var en underdrift: Nacka Skoglund skriver i En miljon för en klackspark, 1956: "Vi var dödsdömda av en enhetlig expertis, och hemma i Sverige var det ju många som ansåg att det var rena slöseriet med pengar att över huvud taget skicka över ett lag."

Laguppställningar:
Sverige:
Kalle Svensson (Helsingborg)
Lennart Samuelsson (Elfsborg)
Erik Nilsson (MFF – lagkapten)
Knut Nordahl (Norrköping)
Ingvar Gärd (MFF)
Stig Sundqvist (Norrköping)
Calle Palmér (MFF)
Hasse Jeppson (Djurgården)
Lennart "Nacka" Skoglund (AIK)
Stellan Nilsson (MFF)
Sune "Mona-Lisa" Andersson (AIK).
 
Italien: 
Lucidio Sentimenti (Lazio)
Attilio Giovannini (Inter)
Zeffiro Furiassi (Lazio)
Carlo Annovazzi (Milan)
Carlo Parola (Juventus)
Augusto Magli (Fiorentina)
Ermes Muccinelli (Juventus)
Giampiero Boniperti (Juventus)
Gino Cappello (Bologna)
Aldo Campatelli (Inter)
Riccardo Carapellese (Torino – lagkapten).

Matchen blev ohyggligt dramatisk. Redan efter sex minuters spel gjorde Riccardo Carapellese 1-0, framspelad av Gino Cappello. Men som så ofta när Sverige kommer i underläge så tändes gnistan, och kvitteringen kom efter några få minuter. Djurgårdens storskytt Hasse Jeppson berättar: "Nacka drog upp anfallet på sitt eget patenterade sätt, slog över bollen till [Calle] Palmér och sen hade jag bara att vräka på för fullt."

Några minuter senare tog vi sensationellt ledningen genom "Mona-Lisa". Vi lyssnar till "Nacka":  "Jag joxade fram på vänsterkanten och hade snuvat 2-3 gubbar men hade inte öppning för skott. Visste inte vad jag skulle göra av bollen. Det var ju ingen mening med att skjuta rakt in i benhögen. Då hörde jag Sunes röst:
 – Jag är med – klacka bakåt, Nacka!
Och det gjorde jag. Varpå Sune nöp till med högern och kulan med raketfart skar in i de italienska nätmaskorna."

Sverige spelade nu med sin typiska, lite sävliga ordning medan italienarna blev alltmer frenetiska och nervösa. Kalle Svensson kämpade som en tiger i buren medan kedjan bevisade att innertrion "Pal-Jep-Sko" faktiskt var – minst – lika effektiv som "Gre-No-Li" var i London-OS. Mitt i andra halvlek gjorde Jeppson – som senare skulle bli världens dyraste fotbollsspelare när han värvades av Achille Lauro till Napoli – det tredje målet. Hans egna ord: "Och även när jag gjorde 3-1, så hade Calle Palmér en stor andel i resultatet, ty det var på målvaktsretur efter skott av Calle, som jag ökade på vår ledning. Just det där att vi samspelade så mycket och hjälpte varandra utan att fundera på några individuella manövrer i den högre skolan, imponerade i mycket hög grad på den brasilianska och sydamerikanska expertisen. Det verkade, som om det var något nytt för dem."

Med 12 minuter kvar reducerade Ermes Muccinelli och resten av matchtiden blev olidlig för båda lagen: azzurri tyckte att klockan rusade medan den svenska lagledningen med "Putte" Kock i spetsen knappt klarade av att se den avslutande anstormningen. Kalle Svensson blev "Rio-Kalle" med hela svenska folket – trots att matchen gick i São Paulo. HIF-keepern gjorde bl a en frilägesräddning mot Muccinelli, men med tre minuter kvar kom Carapellese helt fri på en brant boll: Bolognacentern fick lite för bråttom och brassade på från strafflinjen. I underkant på plankan tog skottet och studsade någon decimeter framför linjen innan den gick ut igen. Sverige hade besegrat världsmästarna.

Italienarna hade inga problem att erkänna sig besegrade och berömma det lag som man före VM betraktat som ett hopplöst gäng amatörer. Nestorn bland sportjournalister, Gianni Brera, konstaterade att azzurri haft en "vänskapligt inställd" domare i schweizaren Jean Lutz (Carapellese var tydligt offside vid ribbträffen, men tilläts spela vidare), men att de svenska inrarna Skoglund och Palmér "berusat" sina bevakare med sin utsökta teknik. Även Jeppson framhävdes: att se Juventusikonen Carlo Parola narras gång på gång hörde verkligen inte till vanligheterna.

För Sveriges del var rafflet långt ifrån över: innan vi säkrat gruppsegern säkrades fick vi utstå en riktig holmgång mot Paraguay, där fyra(!) svenskar skadades och genomförde matchen haltande (däribland "Nacka" sedan Cantero, enligt svensk press, placerat "en indianspark" över den lille dribblerns knä) och sydamerikanerna sånär vänt 0-2 till seger.

Italien fick göra England sällskap hem redan efter första VM-fasen, medan svenskarna fick spela vidare i slutomgången. Efter förluster mot Uruguay och Brasilien – 1-7 på Maracanã! – tog de blågula ändå bronsmedaljen tack vare en seger mot Spanien i sista omgången. Calle Palmér gjorde 3-1-målet mot spanjorerna och blev därmed den bäste europeiske målskytten i turneringen, inklusive kval, med sju fullträffar. Att han hamnade i Serie A (Legnano och Juventus) behöver knappast nämnas. 48 år efter VM berättade Palmér: "Svenska Fotbollsförbundet premierade förstås sina 'hjältar'. Varje spelare i truppen fick ett presentkort på 1000 kronor. Jag köpte en radiogrammofon med automatisk skivväxlare – den tidens åttonde underverk."

Christer Löfman

Svensk-italienska landskamper: OS 1912 och 1920-talet

OS i Stockholm 1912 kom att kallas "solskensolympiaden" tack vare den högsommarvärme som höll sig kvar i huvudstaden under nästan hela spelen. Men den allra första fotbollslandskampen mellan Sverige och Italien hörde knappast till de begivenheter som gjorde olympiaden minnesvärd.

Båda nationerna debuterade i ett internationellt mästerskap, men åkte på varsin stadig propp direkt. Sverige, som mötte Holland i Stockholms Stadions invigningsmatch, tog ledningen genom Norrköpings Ivar "Iffa Sven" Svensson, som även gjorde kvitteringsmålet 2-2 med tio minuter kvar. I slutminuterna missade sedan Erik Börjesson en straffspark innan gästerna avgjorde i 11:e förlängningsminuten. 

Om svenskarna ändå "gingo med heder ifrån striden" så blev Azzurris insats ett rejält fiasko. Premiärmatchen spelades Djurgårdens anläggning i Traneberg med en inramning som inte kunde ha varit mer idyllisk: klipphällar, lövdungar och glittrande vatten runtom planen och 600 nyfikna på läktaren. Men finländarna – som förlorat båda sina landskamper med stora siffror – verkade lida minst av den 30-gradiga värmen: när det gick till förlängning kom – enligt den officiella Olympiaboken – "den svenskfinska rasens seghet till sin fulla rätt" och Bror Wiberg gjorde det avgörande 3-2-målet.

När Sverige och Italien sprang in på Råsunda IP två dagar senare så var det alltså den olympiska "tröstturneringen" det handlade om och pressen hade i båda länderna börjat anklaga de nationella olympiska kommittéerna för amatörmässighet och improvisation. Av två hastigt ihoprafsade lag visade sig italienarna vara det klart bättre: "de gingo på med kraft och beräkning och spelade i utmärkt stil med ett ofta elegant och säkert samspel. Försvaret var solidt och anfallskedjan både snabb och beslutsam" skrev Dagens Nyheter om matchen som avgjordes av Inters Franco Bontadini efter halvtimmens spel. Trots att samarbetet mellan lombarder och piemontesare inte fungerade bra visade sig deras snabbhet vara för mycket för svenskarna, som oftast hade mött Norge och Finland i tidigare landskamper. Matchhjälten gick sedan ett tragiskt öde till mötes: under Andra Världskriget degraderades Bontadini pga att han inte deklarerat att han var utbildad läkare – och begick självmord.

Lagen på Råsunda IP:

Sverige:
Josef Börjesson (Göteborgs FF)
Erik Bergström (Örgryte)
Konrad Törnkvist (IFK Göteborg)
Ragnar Wicksell (Djurgården)
Götrik Frykman (Djurgården)
Karl Gustafsson (Köping)
Herman Myhrberg (Örgryte – lagkapten)
Ivar Svensson (IFK Norrköping)
Erik Börjesson (Jonsered)
Eric Dahlström (IFK Eskilstuna)
Karl Ansén (AIK)

Italien:
Piero Campelli (Inter)
Renzo De Vecchi (Milan)
Modesto Valle (Pro Vercelli)
Angelo Binaschi (Pro Vercelli)
Giuseppe Milano (Pro Vercelli – lagkapten)
Pietro Leone (Pro Vercelli)
Franco Bontadini (Inter)
Felice Berardo (Pro Vercelli)
Enrico Sardi (Andrea Doria)
Luigi Barbesino (Casale)
Edoardo Mariani (Genoa)

För italiensk fotboll blev OS-deltagande trots allt ett viktigt första steg på vägen mot världshegemoni: förbundskaptenen Vittorio Pozzo – som gjorde Azzurri till världsmästare 1934 och -38 och olympiamästare 1936 – såg alla matcher han hann under Stockholmsvistelsen och sög i sig all tillgänglig kunskap. Bland annat blev Pozzo nära vän med Hugo Meisl, som dömde mötet med Finland och senare blev upphovsmannen till Österrikes Wunderteam, ett lag som på 30-talet stod för det första embryot till det som senare skulle utvecklas till "totalfotbollen" på 60/70-talet. Båda var visionära, språkbegåvade och nyfikna till sin läggning, även om de politiskt höll till på motsatta kanter: Pozzo var patriotisk och militäristisk till sin läggning, Meisl socialist och kosmopolit.

Efter OS-mötet 1912 blev det sparsamt med svensk-italienska möten: i Italien kom Mussolini till makten ett decennium senare och fick snart Sverige som sin envisaste och mest sanktionskrävande motståndare i Nationernas Förbund, inte minst efter Abessinienkriget. Två matcher spelades ändå på 20-talet: i november 1924 blev det 2-2 på Milans stadion på Viale Lombardia, där delar av de 25.000 åskådarna vällde in på gräset efter slutsignalen för att bära tvåmålsskytten Mario Magnozzi och svenska burlejonet Sigge Lindberg av planen i guldstol. Även vindsnabbe yttern "Putte" Kock fick översvallande beröm i italiensk press.

Två år senare var det Stadionpubliken som hoppade in på plan med liv och lust, fast av helt annan anledning och med helt annat humör. Sverige hade besegrat Italien med 5-3 med två mål av "Svarte Filip" Johansson, men de 15.000 på läktarna kunde inte smälta gästernas hårda spel och "krigslister". När blågult fick en straffspark i slutsekunderna fick den italienske yttern Virgilio Levratto ett raseriutbrott och verkade t o m vara på väg att ge sig på domaren. Hundratals åskådare vällde in på plan för att "försvara" danske Sophus Hansen och stannade sedan kvar där långt efter att de båda lagen gått till omklädningsrummen. Italienarna bad sedan om ursäkt för Levrattos uppträdande och förklarade att han var "neurasteniker och stundom inte vet vad han tog sig till".

"Kalabaliken i Stadion", 1926.

Svensk press – som redan då var pigg på skandaler och braskande rubriker – högg direkt efter bytet: den socialistiska pressen talade om "Mussolinihumör och rabalder i stadion" och förklarade att "italienare äro ett hetlevrat släkte, och när sådana uppträda på fotbollsplanen går man aldrig riktigt säker." Andra tidningar förfasade sig över den svenska publikens råhet: "publikuppträdanden" (idag skulle vi använda ordet huliganism) var inget ovanligt och en tidning hade en skämtteckning med "avväpnade" Stadionåskådare som placerats i en trälåda där bara huvudet och händer och fötter stack ut.

Torsten Tegnér påpekade i Idrottsbladet att det viktiga var att italienarna hade en känsla av att deras man hade felat – något som t ex tjeckerna aldrig brukade erkänna. "Kort sagt: italienarna, som dock spelade mera ojuste än tjeckerna, äro välkomna igen. Det är inte mycket ont i dem" skrev legendariske "TT". Men några fler svensk-italienska drabbningar blev det inte på nästan ett kvartssekel.

Christer Löfman


Källor:
Gianni Brera: La leggenda dei mondiali e il mestiere del calciatore, 1994
Putte Kock: Fotbollen – mitt öde, 1955
Gianni Brera: Storia critica del calcio italiano, 1998
Jesper Högström: Blågult. Fotbollslandslaget genom 100 år, 2008
La Stampa, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Idrottsbladet.