Real Madrid “gör tomt” under innevarande säsong. Inga nya titlar, inga nya bucklor till prisskåpet. Att man börjar knarra inuti den vita högborgen är kanske inte så märkligt.
Men det är ändå överraskande att slitningarna internt, kanske Xabi Alonso, som trogen följeslagare ärver när generationsskiftet i Bayer Leverkusen 2024, då kapital misslyckas med att få styrning på spelarguppen. Här fick veckan en 12-timmars lång konflikt mellan Vinicius Junior, Federico Valverde och Jude Bellingham både spricka ordentligt som Kylian Mbappé och Aurelien Tchouameni reagerade på trions missnöje. Grundkonflikten handlade om att några spelare ansåg sig placerade på fel plats i laget. Träningarna blev en veritabel härdsmälta i lagets uppbyggda kultur.
Veckan har dessutom förstärkts av skadorna – tre återstående matcher återstår att formalisera träningen kring Avaro Arbeloa, som tydligen skämtsamt mellanåt lär ha använt sig av uttrycken till truppens stjärnor: “Det går bra så länge man inte ska slå in det där.” Med spelare som dessutom inte arbetar defensivt har vägen blivit allt annat än stabil.
Allt som nu syns på planen har alltså en bakgrund. Real Madrids generationsväxling, som genomfördes under Carlo Ancelotti, har fått tydliga konsekvenser. De yngre spelarna – som växte fram under ett Real Madrid där Luka Modric, Toni Kroos och Karim Benzema satte standarden – har inte samma tålamod eller respekt för rollerna.
Real Madrid har under hela efterkrigstiden varit ett världslag, Spaniens näst mest framgångsrika fotbollslag och tillsammans med FC Barcelona ett av världens mest populära lag. De senaste åren har klubben levt på sin historia – men också på spelare som lyckats vinna matcher på egen hand.
Svensken Age Simonsson, som själv fick drygt 200 matcher i Real Madrid på 60-talet, menade redan då att miljön i klubben kunde bli förgiftad när resultaten uteblev:
“Real höll under några få år på att bli en spansk kärna men tappade sedan omdömet fullständigt.”
Den moderna spelargruppen präglas i dag mer av individuella ambitioner än kollektiv disciplin. Flera av spelarna upplever sig vara större än laget. Och när resultaten inte kommer, blir varje detalj en konflikt.
Det är också därför som Vinicius Junior nu ifrågasätts internt trots sin status som publikfavorit. Hans kroppsspråk och ovilja att arbeta defensivt har skapat irritation bland lagkamraterna. Samtidigt anser Vinicius att han inte får tillräckligt stöd av klubben.
Jude Bellingham, som kom till Madrid med ett enormt självförtroende och snabbt blev en ledargestalt, har också hamnat i centrum för konflikterna. Hans frustration över lagets spel och vissa medspelares inställning har blivit tydlig.
Federico Valverde, som länge setts som en av lagets mest lojala spelare, ska enligt uppgifter ha tröttnat på att ständigt behöva täcka upp för andra.
När Kylian Mbappé nu dessutom förväntas ta ännu större plats i laget inför nästa säsong, ökar risken för nya slitningar.
HIF-spelare på lån
Samtidigt slog huvudtränaren fast att Barcelonas och PSG:s ekonomiska styrka gör att Real Madrid inte längre kan dominera europeisk fotboll på samma sätt som tidigare.
Det handlar inte längre bara om taktik och teknik – utan också om identitet, hierarki och ego.
Gunnar Persson
.....
Cupfinalen: När sämsta gräsmattan blev ett trumfkort
FA-cupens final är sedan mer än ett sekel något som får nästan sommarlik känsla. Cup Final Weekend betecknas av att hordar av fotbollsintresserade från syd till norr och från öst till väst i Storbritannien och Londonklubben Chelsea och Manchester City.
Vembley är magiskt sedan dess invigning 1923, med undantag för åren 2001–2006 när originalarenan revs för att ge plats för ett nybygge och denna engelska kronjuvel under tiden var utlokaliserad till det då nybyggda Millennium Stadium i Cardiff. Gamla Wembley tog in 100 000 åskådare. Nybygget har i dag plats för 90 000 i en cupfinal.
Men tvillingen – vars hela namn är The Football Association Challenge Cup – är världens äldsta fotbollsturnering som fortfarande är i gång. Den spelades första gången 1871/72, sedan ersattes den nuvarande FA-cupens trofé av en ny uppsättning 1911.
Engelska fotbollsförbundet (FA), som grundades 1863, bildade London 1863. När man hade löst sin första kontrovers genom att fastslå den som ansåg att enbart dribbling skulle vara tillåtet medan fin tackling som både ville använda händerna och utöva det rena spelet ner som motverkande bland annat mycket mer. Ligor var delade, för i och evighet, i association football (soccer) och rugby football (rugger), som fick växa som två separata sporter.
Styremännen för “vår fotboll” hade inte särskilt stor driv som ville att världen skulle utvecklas i nya avseenden men intresserade av att hålla den balanserad utövningen bort från publiken. En utvecklad process efter dess tillväxt gjorde verkan i inte helt långvarigt.
Initiativet till förändring kom från Charles William Alcock
Han skapade 1868 en av Londons största skolturneringar. Samtidigt var han sekreterare i Football Association och kom att få en avgörande roll i att skapa FA-cupen.
Den första finalen spelades på The Oval i London 1872 och Wanderers besegrade Royal Engineers med 1–0.
FA-cupens första årgång spelades för att få fram en vinnare
(då talade man om “mästare” långt begrepp). Man fick in 15 anmälningar och finalen, på cricketarenan Kennington Oval vid London, avgjordes mellan Wanderers och arméklubben Royal Engineers från Chatham.
Wanderers vann med enda målet, inspelat av Morton Peto Betts. Denne var i matchprotokollet listad som A.H. Chequer, en pseudonym som antyder att han egentligen tillhörde klubben Harrow, som kallades “The Chequers” och som var lottade mot Wanderers i den första cupomgångens första omgång. Hur Harrow hade dragit sig ur och gick genom till spel.
Segern innebar att Wanderers – med sina utmanarrättigheter – automatiskt var klara för final i nästa omgång.
FA-cupen, och här blev det märkligt. Om vi ser tillbaka på de 50 av Europas som fördeckt flytt till Wembley som spelades av arenans professionella lag hade de flesta Londonarenorna Kennington Oval och Crystal Palace de som var de största på den tiden. Chelsea arenan Stamford Bridge, Tills idag världens mest berömda fotbollsarena. 1893.
“Lillie Bridge gjorde gräsmattan ökänd för sin usla matta.”
Så skämtas det, och det är den turneringen som det här egentligen handlar om, 1872/73, då Wanderers mötte Oxford University på Lillie Bridge i dagens västra London.
Planen låg nämligen inte bara vid en järnvägslinje – den var också ökänd för sin dåliga gräsmatta.
“Lillie Bridge Grounds när det begav sig. Det var en arena för boxning, cricket, fotboll och friidrott. Den var som i dag en enda sport syn mellan läktartak och reklamskyltar.”
Marken togs i anspråk av järnvägen redan 1892. Sedan blev det bilparkering fram till att ett bostadsområde byggdes, med start 2012. Då var grannen Chelsea FC intresserat av att vilja ha en träningsanläggning där.
Nu återstod att synkronisera Londons idrottsliv och få in matcherna på den dag som accepterades av alla.
Det blev lördagen den 29 mars med avspark klockan två, för att undvika en krock med roddern mellan Oxford och Cambridge (som i sin tur måste hållas nära flodens lopp).
Tre framstående Londonlag ansågs ha den mest uppsatta gräsmattan, medan Oxford kring järnvägen Queen’s Park fick Glasgow-loket anande nivå i ett eget förbund. Skottarna ville lösa det praktiskt. Sex av deras lag ingick i engelska turneringen mot då Kendal på Kennington Oval den 8 mars. Tigrarna tog på den tiden två timmars och spelarna får “open” park ville säga sin semifinal två dagar senare, på måndagen, med en eventuell final mot Wanderers på påsken långfredag (den 15 mars). Men under Oxford eller Wanderers gick med på detta, varför skottarna drog sig ur cupen.
Oxford blev finalklart utan semifinal men hade vunnit fyra matcher tidigare.
Wanderers lyckades bemästra
finalen med 2–0. Avgjorde åt att Vidal en ny chans när hans Oxford nådde finalen mot Royal Engineers.
“Efter spelet till matchen blev att amatörerna övergav sitt förlorade.”
En annan märklig detalj i publikfriheten skiljer sig i rapporteringen av matchen. Det står nästan 3 000 och 15 000 åskådare, som mera troligtvis var 1 892 bort efter en evenemang.
Vidal, som hans far varit vid övergivandet av bowlingentusiasten. Men det var fotboll i gräset i stället för Mr Walpole. Han hade prestiget 15 år tidigare.
Anledningen till att just uppstod, med herrar från ledaren The group, med fotbollshistoria som speglade taget sig sitt orädda där Lille Bridge låg. Att uppnå erkännandet egentligen i alla tider en del av gammalstenen och fick till slut en ambulansstation som finns där nu av att jag och fotograferare var av traditionen.
.....
Nederländerna: När det rann över och ljusblått förvandlades till rödsvart
I Nederländerna finns en numerär gammal fotbollsklubb vars namn är den koncisa förkortningen ONA.
Bruket av förkortningar är typiskt för Nederländerna. Svenskar kanske stötte på fenomenet första gången med PSV, som hör hemma i Eindhoven och är en avläggare till ortens största industri (Philips Sport Vereniging).
När man tittade närmare på ligatabellen gick det att kartlägga en flora av förkortningar. NAC Breda, NEC Nijmegen, ZFC, DOSKO, EBOH, LONGA och TOP Oss är några av dem som förekommit bland proffsklubbarna.
Nu tänkte jag fördjupa mig i just ONA, som bildats 1919 och tagit ett namn med rötter i den tiden, ett skede där idrotten bröts loss från den medel- och överklass som några årtionden dessförinnan satt i gång idrotten.
ONA uttyds Ontspanning Na Arbeid (avkoppling efter jobbet), vilket i det här sammanhanget är ett ganska enkelt och okomplicerat chiffer. Jämför gärna med det nämnda NAC Breda, som är resultatet av en sammanslagning som består av NOAD (Nooit Opgeven Altijd Doorzetten) och Advendo (Aangenaam Door Vermaak En Nuttig Door Ontspanning) med tillägget Combinatie.
ONA har en egenhet vars bakgrundshistoria kanske fångar essensen i klubbnamnet.
Klubbfärgen är ljusblått, men sedan länge, så långt tillbaka som någon gång på 1920-talet, spelar laget i Milan-randigt (rödsvart).
Detta sedan styrelsen bestämt att ett nytt tröjställ skulle inköpas och att en av dess medlemmar skulle skickas per tåg från Gouda till Amsterdam för att ordna detta hos en sporthandlare.
ONA var då en fjärdeplansklubb i dåtidens fotboll, där ”första klass” bestod av fem geografiskt indelade grupper om tio lag; sammanlagt 50 lag där de fem seriesegrarna gjorde upp om mästerskapet genom att möta varandra i ytterligare åtta spelomgångar.
Hemvisten på nivå 4 gjorde ONA till något som engelsmännen kärleksfullt benämner ”a minnow” (en småfisk).
Oaktat detta skulle alltså en styrelsemedlem ta sig de dryga sju milen från den anrika men provinsiella 1200-talsstaden Gouda till den för en lantis över då skrämmande storstaden Amsterdam.
Han skulle där spana av marknaden för fotbollsdräkter för att kunna återvända med något ståndsmässigt, något att smosa upp grabbarna där hemma med.
Jag har själv traskat gata upp och gata ner mellan kanalerna i Amsterdam,
denna pärla till stad som en gång expanderade och fann sin form i samband med 1600-talets kraftfulla ekonomiska utveckling i landet. En promenad i Amsterdam föder tankar som spretar åt många olika håll och ger upphov till planer, både sådana som lätt kan omsättas och sådana man kanske bör akta sig för.
ONA:s styrelseledamot föll för frestelserna och han gjorde det helhjärtat. Den enkla förklaringen är att ”köpa ett ställ ljusblåa tröjor gick förlorad”.
”Hij werd in de hoofdstad zo liederlijk dronken dat hij terugkwam med rood-zwarte shirts”
som det brukar heta när detta med klubbfärgerna ska redas ut medlemmar emellan. (Han blev i huvudstaden så liederligt berusad att han kom tillbaka med rödsvarta tröjor.)
Så gick det till när ljusblåa ONA övergick till rödsvarta tröjor.
När Nederländerna 1955 officiellt släppte in pengarna i fotbollshanteringen hakade ONA på och tillhörde 1955–1960 Tweede Divisie, vilket var proffsens tredjedivision (under Eredivisie och Eerste Divisie).
Men man var numret för små där också och drog sig ur 1960. I dag tillhör man fjärde nivån under proffsens två divisioner och har ett avtal om amatörsamverkan med storklubben Feyenoord i Rotterdam.
Bildtext:
ONA:s lag 1957, under klubbens korta tid som en del av Nederländernas nyetablerade proffsfotboll (1955–1960).
Gunnar Persson
......
Premier League: Citys avspända inställning blir avgörande
Manchester City vann söndagens seriefinal mot Arsenal hemma på Etihad Stadium med 2–1 och sitter plötsligt med trumf på hand inför ligaspurten.
Arsenal (33 matcher) leder fortfarande på 70 poäng. Men City (32) närmade sig och har nu 67 poäng. Mycket talar för att slutstriden kommer att bestå ända in i kaklet, med utjämning i poängtabellen och en likvärdig målskillnad (nu har Arsenal +37 och City +36), som kommer att göra slutomgången söndagen den 24 maj till ett spektakel för nagelbitare.
Min tanke inför bygget var att båda lagen är i form och att de rusar vidare i högsta fart.
Men är det verkligen så? Det var sent åtminstone fram till för drygt en månad sedan. Den 22 mars gick nämligen City segrande ur finalen i Ligacupen mot just Arsenal. Pep Guardiolas pojkar vann matchen med 2–0, och frågan är om inte vinden vände i pausvilan.
Fram till den dagen hade nämligen Arsenal spelat på för fullt. De var obesegrade i 14 matcher i följd, varav 11 vunna. Men i paus här, när det fortfarande stod 0–0, drog Guardiola tillbaka sin patenterade höga press.
Arsenals backar märkte med viss förvåning att de hade hur mycket tid som helst med bollen. Men det framgick också snart att de bara kunde spela den till varandra.
Några andra alternativ fanns inte när Citys anfallare och mittfältare radade upp sig till en ljusblå vägg.
Jérémy Doku, Erling Haaland, Rayan Cherki och Antoine Semenyo i bredd med Bernardo Silva och Matheus Nunes stötande bakom samt Rodri som spelförare ännu ett snäpp längre bak.
Matchen avgjordes av vänsterbacken Nico O’Reilly, som uppmuntrades att som extra anfallare gå framåt och oroa Arsenals försvar.
Flera lag har sedan dess mött Arsenal på samma sätt, med följd att de rödvitas anfallsspel gått i baklås.
Mot Bournemouth, för två veckor sedan, ledde det till att målvakten David Raya slog 59 passningar i matchen. Endast mittfältaren Declan Rice (60) var mera inblandad i Arsenals spel. Men låt er inte luras av det påfallande stora bollinnehavet – de flesta bollarna spelades i sidled.
När Arsenals motståndare agerar på det här viset får man en sak på köpet
och det är att centern Viktor Gyökeres hamnar utanför.
Sveriges nykomne VM-kvalhjälte är inte alltid så användbar som man skulle önska när det bränner till i Premier League. Han täcker inte alltid bollen så bra och han är en nobody vad gäller att styra sitt lags anfallsspel med hjälp av skarvningar och direktpass.
En långboll mot Gyökeres innebär påfallande ofta att Arsenal tappar kontrollen över spelet. Hans förtjänster ligger i andra moment, som att vara sist på bollen när hans lag har spelat sig upp bakifrån.
Inför Citymatchen hade han försvunnit ur förstauppställningen och togs inte in förrän i den 84:e minuten, när han ersatte den centrale mittfältaren Martín Zubimendi.
Denne hade då flutit runt bakom det egna mittfältet utan att göra några som helst avtryck i spelet.
Sedan vändpunkten i Ligacupfinalens halvtidspaus har trenden varit
att den här säsongen kan mynna ut i Arsenals största besvikelse.
I Ligacupfinalens första halvlek hade man fortfarande chansen att vinna fyra titlar. Ligacupen sprack omedelbart. För tre veckor sedan gjorde Southampton slut på Arsenals planer att vinna FA-cupen, vilket skedde i kvartsfinalen (1–2).
Arsenal kan fortfarande vinna både ligan och Champions League, där man ställs mot Atlético Madrid i semifinal.
Manchester City är visserligen ute ur Champions League men är framme i semifinal i FA-cupen (mot Southampton den 25 april), samtidigt som alltså Arsenal och Manchester City är huvudkonkurrenter om ligatiteln.
På vägen fram till säsongens klimax
har den kontrollerande Guardiola knäppt upp en aning och litar allt oftare på sina improvisatörer Doku och Cherki.
Samtidigt har Mikel Arteta, basken som var Guardiolas assistent i City mellan 2016 och 2019, krympt och alltmer spänt och trådhårigt tytt sig till sina hårt styrda taktiska grundmönster och därmed kväst enskilda initiativ i matcherna – med sämre resultat som följd.
Att Erling Haaland blir tungan på vågen är inget vågat tips. Så här långt leder han skytteligan med sina 23 mål.
Bäst i Arsenal är Viktor Gyökeres på 12, och han är i dagsläget ingen given startspelare.
.......
Gyökeres på god väg att bli den åttonde svenske ligamästaren
Listan över svenska ligamästare i England är på väg att utökas till åtta namn. Detta förutsatt att Viktor Gyökeres och hans Arsenal håller ända in i mål.
England hade länge något annat över sig. Länge gällde särskilda arbetsmarknadsbestämmelser för just England. Det krävdes till exempel två års vistelse i riket för att kunna teckna kontrakt som yrkesspelare. Därför var svenskarna i England amatörer och kom i regel inte längre än till reservlagen.
Den förste svensk som spelade i en ligamatch var Dan Ekner,
som var amatörspelare i Portsmouth säsongen 1949/1950. ”Pompey” var regerande ligamästare när Ekner anlände från IFK Göteborg för att i denna hamnstad ägna sig åt handelsstudier.
Han var göteborgare, hade som pojke uppmärksammats som ett tekniskt jonglerande fenomen i IF Ifö och sedan spelat för Örgryte, Halmia och Blåvitt. Tiden i Portsmouth blev bland annat en paus från en av IFK Göteborgs svagare säsonger i allsvenskan. Laget hade 1949 förlorat Gunnar Gren till Milan och Ekner var hans ersättare på innerplatsen.
Men laget svajade och skulle våren 1950 tvingas kliva av högsta serien.
Ekner debuterade som center hemma mot Sunderland den 27 november 1949 (2–2), några dagar efter sin ankomst. Han var en av tre reserver som fick kliva in i just den matchen. Kanske hade säsongens influensaslagit klorna i laget?
Under loppet av en månad medverkade han i fem av sex ligamatcher. Sedan var det dags att åka hem och avtackningen sköttes av Bernard Law Montgomery, sedan 1944 klubbens styrelseordförande men mer känd som ”Montgomery of El Alamein”, fältmarskalken som slog tillbaka tyskarna i Nordafrika.
När Ekner kommit hem och hans IFK hade åkt ur serien,
kunde han glädja sig åt att hans ansträngningar (två segrar, två oavgjorda och en förlust på fem matcher) hade bidragit till Portsmouths andra ligatriumf i följd.
Ekner tog sedan ny sats utomlands och skulle under 1950-talet hinna med Olympique Marseille, Fiorentina, Spal i Ferrara, Viking Chicago, Atlético Madrid, Rot-Weiss Essen och PSV Eindhoven.
Han kom hem med en utbildning till gymnastikdirektör i ryggsäcken och hann bland annat med en säsong i Västra Frölunda tillsammans med Arne Hegerfors innan det var slutspelat.
Året efter Ekner kom Djurgårdens Hasse Jeppson till Charlton Athletic i London och det var av samma skäl (business). Charlton var dock i ett annat läge och här bidrog den svenske amatören till klubbens överlevnad i högsta serien med sina nio mål på elva matcher (fortfarande omtalat).
Under de närmare 40 år som följde var sedan svenskar hänvisade till ligalagernas reservkedjor.
Målvakten Sven-Gunnar Larsson (Stoke City) och mittfältaren Benny Lennartsson (Fulham) är exempel på två örebroare som gav sig ut på äventyr under första halvan av 1960-talet.
När vi kommer fram till sent 1970-tal
lättar bestämmelserna. Utlänningar kan bli proffs i England om de uppfyller kriterierna, som exempelvis Osvaldo Ardiles och Ricky Villa som kom till Tottenham 1978, den senare efter sitt VM-guld med Argentina.
Näste svenske ligamästare var mittbacken Glenn Hysén (Liverpool 1989/1990, 35 matcher/1 mål) och det var krönt på hans år utomlands. De väntade ganska tvärt nedåt efter VM i Italien 1990.
Året därpå var det Anders Limpar, som 1990 kom till Arsenal från Cremonese, som fick ett ansiktslyft genom att driva fram The Gunners till ligatiteln. Den snabbfotade kantspelaren var omöjlig att stoppa, åtminstone under seriens första halva.
När spelprogrammet vände och det var dags för returmöten tycktes hans direkta motståndare i övriga lag ha kommit överens om en sak: ”Försök inte ta honom enligt regelboken – bara knacka ner honom direkt!”
Hans 34 matcher och 11 mål är ett starkt facit av en kantspelare. Men i fortsättningen skulle hans tid i England kännetecknas av eviga småskador. Han togs hårt och fick aldrig vara ifred och var därför sällan helt fräsch (vilket inbjöd till ytterligare skador).
Jesper Blomqvist tillhörde Manchester United under klubbens otroliga trippelsäsong 1998/1999 (25/1), då laget vann ligan, FA-cupen och Champions League.
Han var registrerad för United även under guldsäsongerna 1999/2000 och 2000/2001 men då ur stridbart skick på grund av den knäskada som så småningom skulle ända karriären.
Under den sista av de nämnda säsongerna (2000/2001)
gjorde Bojan Djordjic i slutmatchen, mot Tottenham Hotspur, ett kvartslångt inhopp för irländske ytterbacken Denis Irwin.
”Djordjics kvart är något vi inte kommer att tillåtas glömma. Aldrig!”
För ytterligare information i frågan – vänd eder med förtroende till förre förbundskaptenen Janne Andersson. Djordjic gjorde också en ligacupmatch samt en handfull vänskapsmatcher för United.
Fredrik Ljungberg tog en plats i Arsène Wengers Arsenal och bidrog då till ligatitlarna 2001/2002 (25/12) och 2003/2004 (29/4). Där hade fotbollen utvecklats bortom fasta startelvor.
”Squad rotation” är det engelska uttrycket för att låta 15 eller 16 spelare ”flyta” i förstauppställningen och för Ljungbergs del är antalet spelade matcher anpassat till att han under åren i Arsenal (1998–2007) genomsnittligt stod över var fjärde match.
Utöver det uteblev han ofta från landslagets vänskapsmatcher. Wenger ville inte att han skulle spränga sig själv med alltför flitigt spel.
Slutligen Henrik Larsson,
som tillhörde Manchester United som utlånad från Helsingborg. Detta inträffade våren 2007 (1 januari–12 mars) och omfattade 7 ligamatcher och 1 mål (totalt 13/3 i tävlingsmatcher), vilket gav honom del i den säsongens ligaguld.
Inledningsvis var den engelska ligan något ouppnåeligt för svenskar, både på grund av arbetsmarknadsregler och den typ av fotboll som spelades där. Tempot och hårdheten i England är fortfarande ett hinder för många svenska spelare.
.......
Manchester United: Trogna fans offras för VIP-gäster
Manchester Uniteds minoritetsägare Jim Ratcliffe, för åtta år sedan klassad som Storbritanniens rikaste och för tre år sedan ansedd som god för knappt 30 miljarder pund, gör sitt bästa för att strama upp klubbens affärer.
Han köpte 25 procent av aktierna i februari 2024 och har sedan dess sagt att 450 jobb inom klubben ska bort, att personalens fria måltider är indragna och att sedvänjan att bjuda alla anställda till de cupfinaler United spelar kan ses som avslutad.
I paketet ingår naturligtvis också arenan Old Trafford, vars nuvarande publikkapacitet (74 197) gör den till Storbritanniens största knuten till en klubb och den elfte i ordningen sett till hela Europa.
Old Trafford invigdes 1910 men på senare år har det talats om att riva den i omgångar uppdaterade arenan för att bygga helt nytt.
Så här långt är detta en text som snarast hade platsat i början av denna bilaga. Det är ju mera företagsekonomi än idrott. Men så tog Ratcliffe ett beslut som gör att det hela sipprar ner till botten av den pyramid där han själv sitter högst upp.
Långt där nere finns en säsongsbiljettinnehavare vid namn Tony Riley. The Guardian berättar om honom och vad Ratcliffes beslut har fått för konsekvenser.
Riley, som är 76 år, och hans son ser matcherna från två platser som hans familj disponerat sedan 1949, året då Manchester United flyttade tillbaka till Old Trafford från grannen Citys arena Maine Road. Old Trafford hade blivit bombat under kriget och det var första gången på tio år som United kunde spela på sin hemmaplan.
Tony Riley var då ännu inte född. Det var hans blivande svärfar som fixade de båda säsongsbiljetterna. Hans namn var Laurie Cassidy. Han spelade i Uniteds reservlag, där han snart blev lagkapten, och tillhörde klubben i närmare tio år.
Cassidy, som blev lärare efter att ha slutat spela, fostrade blivande Unitedlegender som Nobby Stiles och Brian Kidd på St Patrick’s Primary School i Collyhurst.
När han pensionerat sig fortsatte han jobba med klubbens ungdomar, bland andra David Beckham. Cassidy avled 2010.
Vad Ratcliffe bestämt är att den sektion där Riley och hans son sitter
– där stolarna är märkta med deras namn – ska städas.
Sammanlagt 1 100 trogna säsongsbiljettinnehavare ska flyttas till förmån för en VIP-avdelning där priset för en biljett till en match (inklusive en trerätters middag på Gordon Ramsays restaurang i arenan) blir 315 pund.
Ett annat alternativ är 425 pund för the most premium game watching experience. Detta ska vägas mot de billigaste årskorten, som kostar 646 pund.
Ratcliffe vill tjäna pengar och bryr sig inte så mycket om lojala anhängare som Riley, som har fyra timmars resande fram och tillbaka från Birmingham för varje match och som också kan peka på sin egen ”stamtavla” som ger honom en anknytning till klubben och dess Theatre of Dreams.
Tony Riley och hans son skuffas åt sidan och har fått ett kyligt besked om att det tyvärr inte går att ordna två stolar bredvid varandra på annan plats.
Riley säger:
”Det blir mer och mer likt amerikansk fotboll när de engelska toppklubbarna satsar alltmer på att attrahera besökare med feta plånböcker än oss trotjänare, som bara kommer för att få se matchen, heja på vårt lag och få gnälla lite i största allmänhet.”
Riley är besviken.
Hans dotter Catherine, 49, är däremot förbannad:
”De [ledningen] har totalt misslyckats med att förstå och att värdera de fans som kommer match efter match, vecka efter vecka, oavsett veckodag och oavsett vad matchen gäller, bara för att få heja fram sitt lag. Deras sätt att behandla min pappa, som tydligen inte är tillräckligt lönsam för att få behålla en plats som han har förtjänat genom en livstid som anhängare av en klubb som faktiskt utgör en försvarlig del av min familjs historia påminner om ett missbrukarförhållande. Han kommer att flyttas till en sämre plats, längre ifrån planen, men han kommer aldrig att sluta gå dit – och det vet de om!”
Nottingham Forest den 17 maj blir sista matchen under nuvarande ordning. Sedan skuffas de trogna undan.
Bildtext:
Det är inte första gången som Jim Ratcliffe stöter sig med Manchester Uniteds anhängare. Så här såg det ut inför matchen mot Burnley i januari.
”Riley, som är 76 år, och hans son ser matcherna från två platser som hans familj disponerat sedan 1949.”
Gunnar Persson.
Allsvenskan: Mjällbys storform öppnar för Malmö
När vi nu vet att finalen i Svenska cupen kommer att spelas mellan Mjällby och Hammarby, förra årets etta och tvåa i allsvenskan, vet vi också hur kvalplatserna till Europaturneringarna fördelas.
Det blir Mjällby (Champions League), Hammarby (Europa League) samt Gais och IFK Göteborg (Conference League) som får pröva lyckan i högsommarvärmen.
Det är fyra vältränade lag som kommer att satsa hårt för att nå de välfyllda köttgrytor som står och bubblar i gruppspelet.
Men det innebär också att deras uppmärksamhet delas mellan serie- och cupspel. För de lag som trasslar sig vidare blir det under en period två matcher i veckan och därmed väldigt lite tid för återhämtning.
Hammarby har viss vana vid den rytmen. I Mjällby, Gais och Blåvitt har nuvarande lagledning och spelartrupper ingen vana alls och man kan bara hoppas att deras fysiska preparering – som gav utslag i höstas – är tillräcklig för att spelarna ska orka med resandet och främmande förhållanden. Det handlar om fysiska och mentala påfrestningar.
Jag påminner gärna om hur det var förr
och den krönika är inget undantag.
Malmö FF gick en gång i tiden i spetsen för att hårdast spela med sikte på framgång i Europa. Nu är vi 60 år tillbaka i tiden, till 1960-talet, när MFF:s ordförande Eric Persson såg till att hans lag varje sommar fick vara med i den som en styggelse betraktade Tipscupen.
Turneringen hade börjat som en internationell utslagscup men vek sig snart i umgänget med dåvarande Europacupen för mästarlag, Cupvinnarcupen och den inofficiella Mässcupen.
Tipscupen, vars officiella namn var Internationaler Fussball-Cup (IFC), styrdes av Europas statliga tipsbolag. Därifrån hade man inga problem med att släppa antagonismen mot de tre nämnda tävlingarna för att i stället spela i fyralagsgrupper, hemma och borta.
Varje lag var garanterat sex tävlingsmatcher med ersatta utlägg för resor och uppehälle samtidigt som tipsbolagen fick material för att fylla sina kuponger när ligaspelet låg nere över sommaren.
Tipscupen blev närmast ett skällsord därför att de svenska klubbarna, som då fortfarande var amatörer, gav sina spelare ledigt under industrisemestern.
Följaktligen blev svenska lag totalt oberäkneliga på tipset. Man visste ju inte på förhand hur pass ordinarie de ställde upp. Vissa lag, som det tidiga 1970-talets Åtvidaberg, använde sig av inlånade provspelare från lägre serier.
Men det här gällde aldrig Malmö FF. Eric Persson, som för säkerhets skull hågats sig fram till ordförandeposten i IFC, såg till att MFF alltid var ordinarie.
På så vis kunde klubben och laget långsamt vänja sig vid att resa och stöta på främmande spelstilar och antagonistiska lokala förhållanden.
En holländsk assisterande tränare sade en gång, apropå det främmande:
”Om vi reser till exempelvis Rumänien står det alltid en pålkran och går natten igenom i närheten av vårt hotell. Det byggs ingenting, det ska bara väsnas så att vi inte kan sova.”
De här sommarresorna blev förövningar för det riktiga Europacupspelet,
som MFF första gången prövade hösten 1964.
Efter det var man med varenda höst till och med 1981.
Men – och det här säger en hel del – det var inte förrän mot Monaco i Europacupens första omgång hösten 1978 som man lyckades vinna på bortaplan.
Det var ju den säsongen (1978/1979) som MFF som första svenska lag nådde en Europafinal (0–1 mot Nottingham Forest). Det här är erfarenheter som svenska lag behöver skaffa sig.
Att jag erinrar om MFF:s begynnelse i Europacuperna har sin särskilda betydelse i år, när Mjällby gått som tåget i början av säsongen.
Blekingarna tog tre raka segrar i gruppspelet (målskillnad 7–1), vann sedan kvartsfinalen med 4–0 och semifinalen med 3–0. Den 14 maj väntar Hammarby i final.
Åtminstone så länge lär Mjällbys form hålla.
Den lilla och inte helt betydelselösa detaljen
är att det var Malmö FF som Mjällby plattade till i kvartsfinalen.
När Mjällby koncentrerar sig på seriespelet, cupfinalen och Europakvalet har Malmö därför enbart serien att tänka på.
Jag tror att det är väldigt gynnsamt för MFF. Jag tror rent av att det öppnar vägen till serieseger för de ljusblå.
Förutsatt att nye tränaren Miguel Ángel Ramírez får till det. Om det skulle bli så är åtminstone inte jag främmande för tanken att Mjällbys målskyttar i kvartsfinalen – Elliot Stroud, Jacob Bergström och William Granath – bjuds in till segerfesten.
Vem vet – så dags kanske Malmö FF har köpt trion?
Bildtext:
SM-guld 2025 – och sen då? Att försvara en mästartitel är jobbigt, vilket Mjällby AIF lär få erfara under den kommande fotbollssäsongen.
”Jag tror rent av att det öppnar vägen till serieseger för de ljusblå.”
Gunnar Persson
Landslaget inför framtiden: Graham Potter är rätt man
Fyra år med Graham Potter? Ja, varför inte. Det kunde ha varit betydligt värre. Efter en period med Jon Dahl Tomasson, dansken med en stor spelarkarriär bakom sig som dessvärre saknade handlag som tränare, är jag (nästan) beredd att jubla.
Att Potter kan vet vi. Det var ju i Östersund han fann sig själv som tränare. Han kom 2011 till ett ÖFK som nyligen åkt ur tredjeligan. När han efter sju och ett halvt år lämnade Jämtland för laget uppe i högsta serien, hade han vunnit Svenska cupen och nyligen spelat sextondelsfinal mot Arsenal i Europa League.
Han hade fått möjlighet att leda en förvandling av laget. Vi kan bortse från att klubbens samtidiga förvandling skedde med diskutabla metoder. Potter jobbade långsiktigt och spårade ”under radarn” upp användbara spelare som sedan, med hjälp av hans egna grepp, formades till ett slagkraftigt lag.
Som engelsman uppmärksammades han i hemlandet,
särskilt i samband med ÖFK:s möte med Arsenal, och sommaren 2018 tog han över Swansea City, som hade åkt ur Premier League.
Efter en säsong, och en tiondeplats i League Championship, blev det Brighton & Hove Albion i Premier League.
Potter stannade i Brighton i drygt tre spelår. De gick bra där. Han tog över ett lag som med knapp klarat sig kvar i Premier League våren 2019 (17:e). När han i början av september 2022 drog vidare lämnade han ett lag som parkerade på fjärde plats i Englands högsta liga.
Anledningen till uppbrottet var ett anbud från Chelsea, som sökte ny manager. Här mötte Potter en annan kravbild. Laget låg på femte plats när han kom. När den trippen tog slut senare samma säsong, efter 0–2 mot Aston Villa i 28:e omgången (av 38), hade Chelsea sjunkit till elfte plats.
Potter lämnade Stamford Bridge dagen efter förlusten mot Villa. Eftersom han är analytiskt lagd hade han säkerligen sett det komma.
Men den som får kicken från storklubbar lämnas inte på gatan.
Kontraktet berättigade till fortsatta löneutbetalningar och nästa jobb dröjde till januari 2025.
West Ham United hade sparkat basken Julen Lopetegui, som hade anställts inför den pågående säsongen. Lopetegui ledde en niondeplats från 2023–2024 att förvalta. När han fick gå låg laget tolva.
Potter lotsade laget till 14:e plats våren 2025. Men den följande (och ännu pågående) säsongen började inte bra. West Ham var 19:e lag i slutet av september, när klubbledningens tålamod var slut efter bara en seger på lagets fem första matcher.
Sedan dröjde det mindre än en månad. Anställningen hos Svenska Fotbollförbundet offentliggjordes den 20 oktober i höstas.
Det finns flera sätt att beskriva framgång för fotbollstränare. Jag har ovan ägnat mig åt det schematiska, klubbars turer mellan olika divisioner.
Man kan också titta på begreppet ”segerprocent”, alltså summeringen av hur stor andel av matcherna med respektive lag som vunnits.
Det skiftar påtagligt mellan hans olika lag. Att starten i Östersund var övertygande är naturligt (51,00 %). Det gick också bra i Swansea (41,18 %).
Men i Brighton, som fick skjuts först sista säsongen, blir summeringen tunnare (31,11 %). Perioden i Chelsea är jämförelsevis stark (38,71 %) men ändå inte vad hans chefer väntat sig.
Ingen plats för långsiktighet där. West Ham United blev i det sammanhanget ett åtta och en halv månad långt haveri (24,00 %).
Hela den här kakan,
som är Potters cv som tränare, pekar på att han är som bäst när hans ”hökår” låter honom arbeta i fred.
Det faktum att han har lång erfarenhet av svensk fotboll och ”kan terrängen”, fysiskt och mentalt, gör att den senaste kontraktsförlängningen, till 2030, är vettig oavsett hur det nu skulle gå i det stundande kvalet mot Ukraina.
Kanske kan Potter bli en modern inkarnation av George Raynor, den lille mannen från Yorkshire som var det blågula landslagets framgångsrikaste tränare i tre perioder efter andra världskriget (1946–1954, 1957–1958 och 1960–1961).
Har Graham Potter redan lyckats ”bli svensk”? Det hoppas jag inte, för i så fall skulle hans främmande blick på det svenska psyket vara bortnött.
Däremot kanske han kan fira ett eventuellt VM- eller EM-avancemang på det, enligt mig, mest genuina av manér – nämligen att hjula naken till Systembolaget. Det är ju trots allt svenskar han har att jobba med.
”Potter jobbade långsiktigt och spårade ’under radarn’ upp användbara spelare.”
Bildtext:
Graham Potters storhet ligger i att betrakta och fundera innan han skrider till handling. Det är ett arbetssätt som bygger på förtroende och långsiktighet.
Gunnar Persson.
Landslaget: Förbundskaptenen jagar vinnarskallar
Landslaget står inför en unikt svårlöst uppgift: att utan längre förberedelser ta sig an Ukraina i en direkt avgörande VM-kvalmatch. Vi känner förbundskapten Graham Potters utgångsläge. Han tillträdde i höstas, sedan en rad svaga resultat mer eller mindre tvingat Svenska fotbollförbundet att sparka hans företrädare Jon Dahl Tomasson.
Sedan dess har han haft en enda samling med två matcher. Mer än så har inte funnits att hämta ur den internationella matchkalender som Fifa dragit upp ramarna för. Månader har gått, men Potter är fortfarande ”ny på jobbet”.
Han hade haft en enklare uppgift om landslaget, som i äldre tid, vilat på ett klubblag. Men fotbollen har förändrats, bland bortom igenkännlighet, och några sådana fördelar finns inte längre. Åtminstone inte för svensk del.
Föreställningen att de bästa tas ut till landslaget var inte självklar från början. Sveriges första seger över Danmark (hösten 1916) föregicks till exempel av ett internatläger där två amerikaner ledde träningen. Matchen spelades på Stadion i Stockholm och amerikanerna, Charles Davenport och Charles Ellis, hörde till den trupp som hade gästspelat i Skandinavien i augusti och i en landskamp slagit svenskarna med 3–2.
Davenport kunde egentligen baseboll men hade goda begrepp om fysträning. Ellis var spelare och stannade också kvar när truppen reste hem. Han spelade några matcher med Mariebergs IK men bistod Davenport i internträningen, som skedde i Saltsjöbaden. Därför bestod också laget enbart av spelare från Stockholm.
Under de följande 15–20 åren
baserade sig uttagningarna ofta på ett strategiskt tänkande som gick utanpå de rent sportsliga värderingarna.
Landskamper mot svagt motstånd som förlades till mindre orter såg ofta ett blågult lag med lokal prägel, allt för att dra publik om motståndet var Estland, Lettland eller Litauen.
Elfsborg tog sitt första SM-guld våren 1936. På det följde OS i Berlin och snilleblixten att bygga landslaget på knallegrund. Fem man fanns i startelvan mot Japan på Hertha Platz och det gick väl inte så bra. Japanerna vann med 3–2 och efter den förlusten fick de svenska spelarna skämmas.
Två år senare utgick uttagningskommittén från nybakade mästarna Sleipner. Fem spelare i truppen (som kunde ha varit sex, om inte en brutit benet strax före avresan till VM i Frankrike) var aldrig på planen samtidigt, men dock bör ha påverkat andan i laget. Den gången slutade Sverige fyra.
Nästa hållpunkt i landslagshistorien är OS 1948.
Tränaren George Raynor, som kommit hit året efter krigsslutet, inventerade allsvenskans spelarmaterial (alla aktuella spelare fanns ju fortfarande på hemmaplan).
Ett av hans första beslut var att skrota de spelare från Elfsborg som fortfarande fanns kvar. Det var centralen Arvid Emanuelsson, som han ansåg som ”för mjuk”, och ytterhalven Karl-Erik Grahn, som började bli till åren.
De hade visserligen vunnit tre SM-guld (1936, 1939 och 1940), men sedan dess hade två nya storheter kommit fram. IFK Norrköping hade vunnit fem av de sex senaste allsvenskorna och den sjätte (1944) hade toppats av Malmö FF.
Raynor satsade på östgötarna och fick på köpet in en vinnarkultur i gruppen. Tre bröder Nordahl, var två tillhörde Norrköping, tre av deras lagkamrater samt tre AIK:are, två MFF:are och Gunnar Gren från IFK Göteborg var de tolv som förde Sverige till OS-guld.
Bertil, den tredje Nordahl-brodern, tillhörde Degerfors IF och tillförde ett element som den avpolletterade Emanuelsson aldrig kunnat bidra med – han var totalt hänsynslös! Danskarna avskydde honom.
Innermannen John Hansen, sedermera stjärna i Juventus, berättade i sin självbiografi om en bula i skallen som han hade som minne av en luftduell med denne Nordahl.
I Sveriges semifinal mot Danmark ställdes det hela på sin spets när en skadad Bertil krävde tillsyn. Raynor började knåda hans ben. Men snart krävde lagkaptenen ”Bian” Rosengren, tillika Norrköpings mentale ledare, att ”vi måste ha honom i spel, vi kan inte stå emot annars”.
Blågult hade visserligen 4–1 i paus och här stod det 4–2, men det var ju synd att ge bort någonting. Raynor kände sin centerhalv bättre än vad denne själv gjorde.
Nordahl var mentalt sett en lagom tillnycklad kompensatorisk råskinn. Under uppväxten hade han hämmats av sin stamning. En betydande del av hans inställning till fotboll gick ut på att visa att han minsann kunde.
Raynor spelade på gehör:
”Det blir bättre om du springer på det”, sade han.
Det var en psykologiskt betydelsefull intervention. Nordahl lydde sin tränare och gick in i spel. Olt gjorde det, men Sverige stod emot. Det gick inte att besegra ett lag med den inställningen.
VM 1974 är ett annat exempel
på en positiv truppkultur.
Där byggde det på Åtvidabergs FF, mästare 1972 och 1973. AFF hade visserligen splittrats nyligen – fyra spelare hade blivit utlandsproffs – men de hade kvar sin grundinställning och 8 spelare av 22 hade så klart inflytande, bland annat i hur man betraktade sina motståndare. Inget lag var för stort eller för märkvärdigt.
Svenskarna mötte det året bland andra Nederländerna, som kunde välja spelare från europeiska toppklubbar. En rikedom som samtidigt betydde att man måste försöka få ihop lätta divor (Ajax) med tungt kavalleri (Feyenoord) samtidigt som man avstod hemvärnet (PSV).
Sverige stod fyra år senare inför ett liknande problem. Malmö FF hade under de år som gått satt sig på tronen, men då med en utpräglad spelstil som var svår att jämka med spelare från övriga lag. Det sprack totalt.
Förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson verkade inte inse problemets omfattning och tog ut spelare från båda lägren. Hans tränare Tord Grip hörde till ”den andra sidan” och det blev pannkaka.
Sedan dess
– hela 50 år har passerat – har svensk fotboll i ett första skede likformats och särpräglats.
Tommy Svenssons landslag byggde på dessa likheter och det fanns egentligen bara en enda spelare (Pär Zetterberg) som bröt mönstret och gjorde alla villrådiga. Det var enklast att avstå från hans tjänster.
Sedan kom Zlatan Ibrahimovic, som gjorde att svenska ungdomstränare fick kollektivt fnatt och tappade gruppkänslan i spelarutbildning. Hellre att kunna göra ”tunnlar på foton” än att ha uppsikt i sidled i backlinjen.
Det, tillsammans med den mer eller mindre uppskruvade spelaromsättningen inom elitfotbollen (gäller alla länder), gör att det är oerhört svårt för förbundskaptener att luta sig mot en positiv klubbanda i sin laguttagning.
Det gör också att talet om att en landslagskultur grundad på spelare från Brommapojkarna aldrig blir mer än en chimär.
Dels har de inte tillsammans i sin moderklubb, dels har Brommapojkarna aldrig vunnit något. De har ju faktiskt aldrig, trots nio försök, lyckats ta en placering på övre halvan av allsvenskan.
I BP-fallet är det en styggelse att påminner för mycket om varandra.
Bildtext:
Bertil Nordahl, landslagscenterhalven som lurades till att uträtta storverk.
”Raynor spelade på gehör: ’Det blir bättre om du springer på det’, sade han.”
Gunnar Persson
Sverige i Europa: Säsongsupplägg och träningsinnehåll till nackdel
Häromveckan fullgjorde Malmö FF och BK Häcken sina åtaganden i Europa för säsongen 2025/2026. Detta skedde i skymundan, såvida man nu inte följer klubbarna nära. De har inte direkt skyltat med sina bedrifter. MFF tog en poäng på åtta matcher, Häcken tre på sex spelade.
De båda klubbarnas insatser aktualiserar två av svensk elitfotbolls sämre sidor.
Malmö FF hämmades helt klart av det faktum att vi i Sverige håller fast vid att säsongen följer kalenderåret. MFF vann SM-guld hösten 2024. Sedan dröjde det åtta månader fram till att kvalspelet till Champions League inleddes. På den tiden hade glansen av SM-guldet hunnit flagna betänkligt. Och så är det för de flesta SM-vinnare. När Europaspelet börjar är det vinnande laget sönderplockat.
BK Häcken, som spelade i Europa tack vare sin status som nybakade cupmästare våren 2025, hade andra problem att hantera. Till SM-guldet 2022 kan klubben lägga fyra cuptitlar under det senaste decenniet (2016, 2019, 2023 och 2025). Men framgångarna uppvägs av den sportsliga vanskötsel som varit ett tema sedan SM-guldet 2022 och som resulterat i att man befinner sig på väg utför. Se på de allsvenska placeringarna sedan dess: 3–8–10. Orsakerna bakom regression är interna.
Låt oss börja med Malmö FF.
Mästarna Malmö kvalade till Champions League, slog ut Iberia (Georgien) och RFS (Lettland) men gick på pumpen mot FC Köpenhamn (Danmark). Det ledde till förturs i form av slutspel till Europa League mot Sigma Olomouc. Segern där garanterade deltagande i Europa Leagues jättetabell (36 lag) där skåningarna slutade näst sist med ynka pinne.
MFF:s Europaspel löpte parallellt med en misslyckad allsvensk säsong. 2025 råkade ju vara ”tredje året” i klubbens verksamhetscykel. Se på placeringarna det senaste decenniet, från och med 2016: 1–1–3–2–1–7–1–6. Klubben har via regelbundet spel i Europa sedan genombrottet med deltagande i gruppspelet i Champions League hösten 2014 skaffat sig alla ekonomiska förutsättningar för att dominera allsvenskan. Men det går sådär. Det svajar med ständiga tränarbyten, inget tydligt mönster i spelaraffärerna och ett intryck inför varje nytt gruppspel att man fortfarande är nybörjare.
Så här har det gått i Champions League-kvalen: 2014: 6 matcher/3 poäng, 2015: 6/3, 2021: 6/1. Sist i gruppen varje år. Europa League-spelet har gett mera framgång med två avancemang, som grupptvåa 2018: 6/9, och via gruppseger 2019: 6/11. Men också massiva bakslag. 2022: 6/0, 2024: 8/5, 2025: 8/1.
MFF har med ett par undantag varit rena slagpåsen i gruppspelet. Men i år är inte jag säker på att klubbledningen, med sin övervikt av ekonomer, har resonerat så. För varje gång har man kunnat raka in tiotals miljoner i avancemangspremier och på basis av det kunnat fortsätta som hittills. Men medgett att det blir lite trött inför när bokslutet trumfar det sportsliga resultatet.
”The Bottom Line utläses aldrig serietabellen.”
Tyvärr. Som mångårige ordföranden Hans Cavalli-Björkman sade efter att ha stått utan goda alternativ sedan han sålt sina enda guldkalvaktier:
”Man spelar inte fotboll med tusenlappar”.
Tiderna har förändrats men insikten håller fortfarande.
Den gångna säsongen,
som var den tredje med Henrik Rydström som tränare, började skakigt och framstod tidigt som ett ”tredje år”. Han sparkades den 26 september. Då låg laget på sjätte plats i serien och hade öppnat gruppspelet i Europa med hemmaförlust mot Ludogorets (Bulgarien).
Tränarbytet hade absolut inget effekt över huvud taget. Anes Mravac, som tränade samarbetsklubben Olympic, tog över och lotsade laget i mål i allsvenskan. När det var dags för gruppspelets slutmatcher i januari hade han dock ersatts av spanjoren Miguel Ángel Ramírez som själv dragit vidare till ett assistentjobb i Middlesbrough (till Kim Hellberg).
Av den kompetens för Europaspel som MFF:s skapare Eric Persson mödosamt byggde upp under 1960- och 1970-talen syns inte längre någonting. Klubben har länge varit en lekboll i händerna på omständigheter, där agenter och rikare konkurrenter dragit upp de ramar som MFF verkat inom. Till och med en så oskuldsfull förening som Mjällby AIF framstår som skickligare på att hantera sina spelare och tränare för att få ut mesta möjliga av dem.
Så kan det gå när sporten får stå tillbaka för pengarna. Kalenderårsäsongen är, som ni säkert förstår, bara en mindre del av MFF:s problem. Men nog skulle det vara enklare om det nykorade mästarlaget kom ut i Europaspelet bums efter segern, inte som nu åtta månader senare när man hunnit tappa tråden.
Det var tränaren Peter Gerhardsson
som byggde fundamentet till Häckens status som etablerad allsvensk klubb år 2009–2016. Men efter åtta säsonger med samma tränare har man nu hunnit avverka fem man på de nio år som följt. Det har varit omvälvande år för Häcken med det nämnda SM-guldet och fyra cupsegrar.
Utöver det regelbundet spel i Europa sedan 2007. Totalt 57 matcher (21–13–23, 90–86 i målskillnad). Jämförelsevis: MFF har hunnit med 249 Europamatcher (88–52–109, 327–370).
Häcken är, precis som MFF, ett exempel på att man inte ska byta tränare alltför ofta. Styrelsen ska definitivt inte röja sin otålighet genom alltför frekventa byten. Om så sker är det inte tränarna det är fel på …
För Hisingens stolthet
har bytena medfört att man dribblat bort den ledkultur som grundlades under Gerhardsson och att bilden av klubben som en progressiv kraft är på väg att raseras.
Förra vårens cupseger gav kvalmöjlighet till Europa League. Den brändes mot Brann Bergen (Norge). Precis som MFF fick man ett tröstpris i form av kvalspel till Europa Conference League, där laget slog ut CFR Cluj (Rumänien). De sex matcherna i Conference League gav tre kryss och därmed tre poäng.
Detta under en period när lagets insatser påverkades av det som måste ha varit dålig grundträning. Uppemot tio spelare har lämnat truppen i vinter och av det som läckt ut kan man tyda att inställningen på träningarna varit dålig. Samtidigt har spelare upplevt att det inte har funnits någonstans att vända sig om man vill se förändring. Tränaren Jens Gustafsson och sportchefen Erik Friberg verkar hålla ihop. Till vad nytta?
Att ett lag är dåligt tränat
– ofta därför att tung löpträning inte anses vara fin nog – får under den svenska kalenderårssäsongen alltid genomslag till hösten. På det viset gick Häcken för halv maskin hela året medan IFK Norrköping, för att lyfta fram ett praktexempel, avslutade serien med sex raka nollpoängare (och nedflyttning).
En ändring till spel höst/vår skulle åtminstone hjälpa Malmö FF att komma ut till Europamatcherna i bättre skick än hittills. En övergång till tyngre fysträning skulle åtminstone hejda BK Häckens väg utför.
Bildtext:
Hemmaförlusten mot bulgariska Ludogorets blev början till slutet för MFF:s tränare Henrik Rydström. Motståndarnas tränare, portugisen Rui Mota, sitter däremot kvar.
Gunnar Persson
