Kvalet till EM 1988 var ett exempel på vilka bragder då krävdes för att ta sig till slutrundan, som fortfarande omfattade bara åtta lag. Olle Nordins blågula elva lottades mot förra slutspelets semifinalister Portugal, ett Italien med massor av talang och ett Schweiz på uppgång.
Portugiserna inledde med fyra raka utan seger och det kom därför att stå mellan Sverige och Italien, två landslag som troligen hörde hemma i fotbollsvärldens topp tio det här året. Blågult hade under Olle Nordin blivit en veritabel segermaskin medan Azeglio Vicini, som under föregående år gjort "azzurrini" till Europas starkaste U21-landslag, hade tagit med sig flera spelare till A-landslaget där de genast gjorde succé. Precis som Enzo Bearzot i VM 1978 satsade han ungt – något som alltid är kontroversiellt i landets fotbollskultur, där rutin värderas högt – och precis som ett decennium tidigare resulterade det i en attraktiv, varierad och snabb fotboll som hade mycket lite att göra med det säkerhetsspel som ännu dominerade i Serie A.
Det första svensk-italienska mötet i det här kvalspelet gick på Råsunda den 3 maj 1987. Helt fullpackat på läktarna och på norra ståplats en stor del av Stockholmsklubbarnas beryktade klackar, den här gången förenade i blågult. Italien kom med det yngsta laget sedan VM 1966: Vicini satsade på fyra 23-åringar (Bergomi, Francini, De Napoli och Ferri) och tre 22-åringar (Mancini, Giannini och Vialli). Nordin svarade med ett lag helt utan MFF:are, men med fem spelare från IFK Göteborg, som vunnit UEFA-cupen några veckor tidigare (Roland Nilsson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Stig Fredriksson och Lennart Nilsson).
Laguppställningar
Sverige:
Thomas Ravelli (Öster)
Roland Nilsson (IFK Göteborg)
Glenn Hysén (IFK Göteborg)
Peter Larsson (IFK Göteborg)
Stig Fredriksson (IFK Göteborg – lagkapten)
Ulf Eriksson (Hammarby)
(80' Andreas Ravelli, Öster)
Robert Prytz (Young Boys)
Glenn Strömberg (Atalanta)
(87' Anders Limpar, Örgryte)
Hans Holmquist (Hammarby)
Johnny Ekström (Empoli)
Lennart Nilsson (IFK Göteborg)
Italien:
Walter Zenga (Inter)
Giuseppe Bergomi (Inter)
Giovanni Francini (Torino)
Fernando De Napoli (Napoli)
Riccardo Ferri (Inter)
Roberto Tricella (Verona)
(46' Luigi De Agostini, Verona)
Giuseppe Giannini (Roma)
Giuseppe Dossena (Torino)
Roberto Mancini (Sampdoria)
Alessandro Altobelli (Inter – lagkapten)
Gianluca Vialli (Sampdoria)
Matchbilden blev intressant och underhållande med ett bolltrillande Italien och ett företagsamt Sverige. De båda lagens offensiva temperament illustreras av att två försvarare blev huvudrollsinnehavare i matchens två nyckelsituationer. Först gjorde liberon Roberto Tricella en rush in i det svenska straffområdet där han – möjligen – fälldes av Thomas Ravelli. Västtyske domaren Dieter Pauly tvekade inte och blåste straff, trots Ravellis och publikens protester. Under tumultet började lösa föremål hagla in från ståplats – golfbollar, äpplen och päron – och den svenske 'keepern träffades i nacken. Men han tippade sedan Roberto Mancinis skott i stolpen – och Gianluca Vialli sköt returen över mål.
Strax efteråt var det Walter Zengas tur att briljera: Hammarbys Ulf Eriksson – som fått mycket skäll efter föregående landskamper – dubbeltunnlade sig fram till ett friläge, men "Deltapiano" avvärjde med en fotparad.
I den 25:e minuten kom avgörandet, när mittbacken Peter Larsson ryckte fram, passade till Johnny "Bråttom", fick tillbaka bollen på gränsen till offside, rundade Zenga och satte kulan i nät. 1-0 och fördel Sverige i kvalgruppen.
Vicini fick en hel del kritik för sin modiga taktik med ett tremannaanfall i en viktig bortamatch, men förblev sin vision trogen under hela förbundskaptenstiden. Arrigo Sacchis revolution var på väg att slå igenom i Italien och catenacciotraditionen utmanades på allvar för första gången på tre decennier.
Inför den helt avgörande returmatchen på San Paolo – återigen San Paolo! – var optimismen stor i det svenska lägret, och matchbilden bekräftade att lagen var ungefär jämnstarka även den här gången. Lagen ställde upp enligt följande:
Italien:
Walter Zenga (Inter)
Giuseppe Bergomi (Inter)
Giovanni Francini (Napoli)
(26' Luigi De Agostini)
Franco Baresi (Milan)
Ciro Ferrara (Napoli)
Salvatore Bagni (Napoli)
(89' Carlo Ancelotti, Milan)
Roberto Donadoni (Milan)
Fernando De Napoli (Napoli)
Giuseppe Giannini (Roma)
Alessandro Altobelli (Inter – lagkapten)
Gianluca Vialli (Sampdoria)
Sverige:
Thomas Ravelli (Öster)
Roland Nilsson (IFK Göteborg)
Peter Larsson (Ajax)
Glenn Hysén (Fiorentina – lagkapten)
Torbjörn Persson (MFF)
Jonas Thern (MFF)
Glenn Strömberg (Atalanta)
Robert Prytz (Bayer 05 Uerdingen)
Björn Nilsson (Young Boys)
(65' Anders Limpar, Örgryte)
Stefan Pettersson (IFK Göteborg)
Johnny Ekström (Empoli)
(65' Dan Corneliusson, Como)
Någon belägring av det svenska straffområdet blev det aldrig och i den mer intensiva än välspelade kampen hade lagen exakt lika många avslut: 6-6, varav 3-3 på mål. Thomas Ravelli, som gjorde 25 ingripanden i den svenska 3-0-segern på samma arena fyra år tidigare och tog en straff på Råsunda i juni, hade den här eftermiddagen betydligt mindre att stå i. Dessvärre var inte marginalerna på hans sida.
Gianluca Viallis 1-0 var mycket märkligt och den italienske TV-kommentatorn menade att det troligen var ett misslyckat inlägg som hamnade på mål. Hursomhelst smet bollen in i närmaste krysset förbi en maktlös Ravelli.
Elva minuter senare kom Glenn Strömberg loss på högerkanten, slog in bollen i straffområdet och via Johnny Ekström och Stefan Pettersson friställdes Peter Larsson, som dundrade in 1-1 från straffområdesgränsen. Men Larsson, som nu flyttat till Ajax, gick inom några få minuter från potentiell kvalhjälte till syndabock. På stopptid i första halvlek verkade hela svenska laget vänta på slutsignalen när Italien hade frispark. De Agostinis boll hamnade på Viallis fot och framför en helt passiv svensk Larsson klämde Sampdoriastjärnan till på volley: bollen slog i backen, studsade upp i ribbans underkant och dansade in vid bortre stolpen. Ännu ett "omöjligt" skott för Ravelli: omöjligt att rädda och – troligen – lika omöjligt att glömma.
Sympatiske Gianluca erkände efter matchen att han haft tur vid båda målen, men Italien behövde inte skämmas för avancemanget. I EM spelade laget inledningsvis den bästa fotbollen av samtliga lag och hade blivit mångas guldfavoriter när ett ösregn i Stuttgart tydligt gynnade Sovjetunionen i semifinalen, där Gianluca Vialli fick bära hundhuvudet efter några grova missar. Sic transit gloria mundi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar